Det största felet som pågått alltför länge är att domstolarna tillåts döma politiskt utan att någon reagerar. Detta är den s k “fria” bevisvärderingens fel, skriver Mats Lönnerblad.

Såväl i svensk rikspress som lokalpress pågår för närvarande en intensiv debatt om svenska domstolar som dömer politiskt i stället för juridiskt och som därför inte förmår att döma rätt, i vare sig brottsmål eller tvistemål. Problemet är akut. Alla pratar och ingen ingriper. Vad gör egentligen domstolarna för fel och vad är det som har hänt med rättsväsendet i Sverige?

Det största felet som pågått alltför länge är att domstolarna tillåts döma politiskt utan att någon reagerar. Detta är den s k “fria” bevisvärderingens fel.

Svenska domstolar undersöker inte inlämnade bevis tillräckligt noga, utan tillåter sig i stället att fabulera kring de handlingar som inlämnats i målen, även om dessa handlingar, inte kan anses utgöra några påtagliga bevis i målen.

Dåliga utredningar
Dessutom utreds sällan sakfrågorna som de borde. Det är självfallet domstolens uppgift att kontrollera vad som är fel eller rätt, efter de handlingar som inlämnats. I ett fall som handlar om uppsägning av bankgarantier brydde sig inte domstolen ens om att kontrollera om det gick att säga upp bankgarantier mot “fel part”. Det är naturligtvis en omöjlighet.

Finns det bevis och dessa inte är åtkomliga från första början, tillåter sig domstolarna att avvisa denna bevisning vid senare domstolsprövning, även om någon av parterna ljugit i första rättsinstans. Finns bevisen inte tillgängliga avvisas editionsförelägganden (begäran om upplysningsplikt) i de flesta fallen trots att dessa har bärighet i målen. Självfallet måste ny bevisning kunna åberopas om någon av parterna talat osanning vid den första prövningen av målet.

Visar det sig att någon har ljugit i rätten eller till och med sagt olika saker i tingsrätt och länsrätt, utreds ald-rig detta ordentligt. Inte heller om samma part sagt olika saker i två olika mål mot olika parter, men som handlar om samma sak.

Ingen kontroll
Det är därför Sverige har fått det rättssystem vi förtjänar. Ingen kontrollerar domstolarna eftersom tjänstemannaansvaret togs bort redan 1976. Vår politiker anser t o m att Sverige inte ens är i behov av någon Författningsdomstol, som de flesta andra kulturländer i Europa. Svenska domstolar tillåter sig således att själva avgöra om en bevisning får åberopas eller inte och bestämmer själva innehållet, i vad vittnena får höras om.

Det förekommer t o m beslut från svenska domstolar där berörda parter tillåts att vittna i sina egna mål eller åberopa vittnen, som skulle kunna styrka deras sak i pågående mål.

Detta är ett fundamentalt fel, som Justitiekanslern borde ägnat lite av sin tid åt, för länge sedan.

Ingen ny bevisning
Svensk rätt tillåter ibland inte heller ny bevisning, trots att denna bevisning inte fanns tillgänglig vid den första prövningen i målet. Självfallet måste ny bevisning kunna få inlämnas i sådana fall där sakfrågan styrks. Den som är anklagad för något, skall självfallet också ha rätt att försvara sig, genom att själv tillåtas vittna i målet. Inlagor som inlämnats som bevisning i målet skall också beaktas som bevisning och ingenting annat.

Det händer inte sällan att domare påstår att inlämnad bevisning var någonting helt annat, trots att det i inlagan till domstolen, uttryckligen framgår att detta är den bevisning som åberopas i målet.

I t ex bankmål är detta mycket vanligt. Där t o m accepterar man att bankens medarbetare kontaktar och rådgör med rättens ordförande, under pågående förhandling, samtidigt som domstolarna i bankmål i efterhand, sorterar bort bankkundernas inlämnade bevisning.

Riggning
Protokoll från svenska domstolar är ofta “riggade”. Det går inte att beställa en oredigerad version av vad som förevarit i rätten. Inspelade vittnesförhör försvinner och skrivs aldrig ut och det är domarna som tillåter sig att kontrollera, vad vittnen får säga och höras om under en huvudförhandling.

I ett ärende (om uppsägning av bankgarantier), stängde domaren helt enkelt av bandspelaren under pågående vittnesförhör när den ena parten skulle höras kring denna delen av rättegången.

Bankkrisen spökar
Det värsta vad avser bankmål är när bankerna tillåts använda sig av konkursinstrumentet som en inkassoåtgärd, mot de skötsamma kunder som processar mot bankerna på grund av bankkrisen (1987-1993). I det aktuella målet där bankkunderna aldrig fick sin fordran för felaktig uppsägning av bankgarantier mot banken prövad, tog det efter ett decenniums processande tingsrätten, en halv dags huvudförhandling att konstatera att banken ägde rätt att försätta bankkunden i konkurs. I dessa ärenden som handlar om personliga konkurser, tillåter inte ens domstolarna att deras motfordran blir “prövad med hänsyn till den skyndsamhet som gäller”. Detta, “på grund av konkursinstitutets karaktär och innebörd”, trots att det redan är klarlagt bankkunderna saknar utmätningsbara tillgångar, genom att krisbankerna redan tidigare försatt deras bolag i konkurs.

Trots inlämnade SUT-intyg från Kronofogdemyndigheten (intyg som visar att det inte finns några tillgångar att ta) tillåts bankerna av svenska domstolar att sätta bankkunder som processar mot bankerna i personlig konkurs, bara för att få ett ytterligare ekonomiskt övertag i det fortsatta processandet.

Svenska domstolar har fortfarande inte upptäckt att det inte är tillåtet att använda konkursinstrumentet som en inkassoåtgärd, när det ändå inte finns några tillgångar att beslagta!

Ignorans
I de fall där det finns motfordringar i pågående processer, och det saknas tillgångar hos gäldenären, finns det ju heller ingen “skyndsamhet” att påfordra.

Att domstolarna tillåter sig att sätta företagare i konkurs som inte har några tillgångar, strider på ett uppenbart sätt mot Europakonventionen. Skyndsamheten gällde således bara mot bankkunden, medan banken hittills sluppit att få sin motfordran kring uppsägningen av bankgarantier prövad i någon rättsinstans!

Min slutsats om svenska domstolarna i Sverige ensidigt tillåter sig gynna bankerna och staten - till förfång för den enskildes rätt.