Domstolarna i Sverige kan inte längre garantera god kvalitet i sina avgöranden. En orsak är att de används som regulator i statens budget.

Det är dags att ge den dömande verksamheten ett mer uttalat grundlagsskydd och skapa en ordning som gör att domstolsväsendet slipper slåss mot regering och riksdag för sin existens, anser hovrättslagman Per Eriksson.

Finland fick en ny grundlag 1999. Med denna kastade man loss från det svenska stormaktsarvet och anslöt sig till den i västvärlden förhärskande statsrättsliga ideologin om en fördelning av den offentliga makten mellan de lagstiftande, verkställande och dömande organen. Därmed står Sverige slutligen helt ensamt i sin syn på domstolarnas ställning, isolerat inte bara från kontinentaleuropa och USA utan även från övriga Norden.

Sedan länge är domstolarnas roll som tredje statsmakt inskriven i Danmarks och Norges författningar. I Sverige däremot utgörs den tredje statsmakten av massmedierna.

Att domstolarna inte finns med i detta sammanhang förstår man om man går in på riksdagens hemsida och läser: "Alla demokratiska länder har någon form av grundläggande regler för hur landet ska styras, d v s förhållandet mellan den beslutande och den verkställande makten ."De gängse tre statsmakterna har här som synes reducerats till två, ett system som vi haft alltsedan enväldets dagar, då kungen utövade den högsta dömande makten i riket.

Konsekvenserna av den svenska hållningen är många. Den kontroll över regering och riksdag som, till skydd för enskilda medborgares rättssäkerhet, i andra länder utövas av domstolarna lyser här med sin frånvaro. I stället granskas förvaltningen i Sverige av regeringens och riksdagens egna tjänstemän, d v s justitiekanslern (JK) och riksdagens ombudsmän (JO). Paradoxalt nog utövar dessa kontroll också över domstolarna, något som sällan förekommer utomlands; i t ex Danmark är domstolarna uttryckligen undantagna från sådan kontroll.

Det fragment av domstolskontroll som vi har hos oss utgörs av Lagrådets granskning av lagförslag, och som bekant följs dess rekommendationer endast när det anses politiskt opportunt. En annan konsekvens är att domstolarna, trots att de enligt regeringsformen inte är myndigheter under regeringen, behandlas som vilken förvaltningsmyndighet som helst. Detta har man åstadkommit genom att mellan regering och domstolar skjuta in ett ämbetsverk, som lyder under regeringen: Domstolsverket. Därmed har man kommit runt förbudet att styra domstolarna från Rosenbad.

Allra tydligast kommer detta till synes i det sätt som domstolsväsendet behandlas på i budgetsammanhang. Liksom Sjöfartsverket, försäkringskassorna m fl ska domstolarna rätta mun efter matsäck. På det sättet görs rättssäkerheten beroende av de ekonomiska konjunkturerna.

Att samhället i ekonomiskt svåra tider kanske inte fullt ut t ex kan erbjuda de pensioner som vore önskvärda måste man nog ha förståelse för. Men är det rimligt att rättssäkerheten avrustas i samma takt som samhällets välfärdspolitik? Är det kanske inte tvärtom så att kravet på oberoende, starka domstolar är extra starkt i besvärliga tider? Under en rad av år har domstolarna angripits med välslipade osthyvlar, som åstadkommit djupa, blödande sår i verksamheten.

Oavsett vilka protester som skrikits ut, har nedskärningarna med blindgångarlik konsekvens urholkat domstolarnas möjligheter att fullgöra sina grundläggande uppgifter, d v s att skipa rätt mellan enskilda och mellan enskilda och offentliga organ.

Någon tid över att ägna sig åt kontroll av de båda (övriga) statsmakterna har det naturligtvis inte blivit. Kanske är det just detta som är det yttersta syftet med budgethanteringen? Utvecklingen har hittills skett med Domstolsverkets goda minne, vilket kanske inte är så underligt med tanke på att verkets generaldirektör tidigare var expeditionschef i justitiedepartementet och som sådan gjorde sig känd för uppfattningen att domstolarnas rationaliseringspotential var outtömlig.

Men nu har t o m Domstolsverket fått nog och hos justitieministern i mycket skarpa ordalag påtalat att det är ogörligt att fortsätta driva en rättssäker verksamhet i domstolarna så länge som domstolsväsendet är underfinansierat. Äntligen tycks det ha gått upp för verket att åratal av nedskärningar inte kunnat kompenseras med ständiga omorganisationer och försöksverksamheter. På detta har justitieministern i tv reagerat endast med ett till intet förpliktande instämmande och ett påpekande att budgetprocessen inte kommit i gång.

Den gräns är passerad då domstolarna inte längre kan garantera en god kvalitet i avgörandena. Rättsutredningar, faktakontroll och välskrivna domar hör snart till rättshistorien. I dag är vi inriktade enbart på att hålla lagret av inneliggande mål något så när i schack. Själv har jag på kort tid i två fall avkrävts förklaringar av JO om varför mål på min hovrättsavdelning inte blivit avgjorda i rimlig tid. Risken är att domarnas tid alltmer kommer att få ägnas åt sådant i stället för till avgörande av mål.

Risken är också att domarna bokstavligen dukar under i sina ansträngningar att hålla skutan flytande. Strax före sommaren påtalade t ex Arbetsmiljöverket i en rapport efter inspektion på hovrätten i Malmö att den höga arbetsbelastningen utgör ett arbetsmiljöproblem, som måste åtgärdas. Med starkare domstolar och med ett mera uttalat grundlagsskydd för den dömande verksamheten skulle sannolikt denna situation aldrig behövt uppkomma.

I Danmark och Norge t ex, där man har en helt självständig domstolsorganisation, kan domstolarna gå direkt till parlamentet, om man anser att de anslag som regeringen föreslagit är otillräckliga för att den dömande verksamheten ska kunna upprätthållas på ett tillfredsställande sätt. Det är något annat än att använda domstolarna som budgetregulator!

Tragiskt nog förs sällan en konstitutionell debatt i Sverige ens på de stora rikstidningarnas kultursidor. Det är hög tid att ändra på detta förhållande. Medierna bör en gång för alla abdikera och överlåta titeln den tredje statsmakten till domstolarna och medverka till att det svenska domstolsväsendet sätts i fokus som garant för den enskilde medborgarens rättssäkerhet.

Det är inte någon hälsa som tiger still utan i stället ett åderlåtet domstolsväsende som inte har tillräcklig ork att utföra sina uppgifter, långt mindre att slåss mot regering och riksdag för sin existens.

Per Eriksson
hovrättslagman
Hovrätten över Skåne och Blekinge

Svenska Dagbladet