Låt mig få berätta den sanna historien (mål nr T 8-605-92) som handlar om två företag som fått alla sina krediter och bankgarantier uppsagda och om hur det gick till i samband med en huvudförhandling i tingsrätten.

I en stämningsansökan som inlämnades vid Stockholms tingsrätt framgick klart och tydligt att ägaren till de två företagen fått såväl företagskrediter som utlandslån och bankgarantier uppsagda samtidigt, och det är om dessa uppsägningar målet handlar.

Stängde av bandspelaren
Vid huvudförhandling i målet skulle ägaren till företagen höras som "part i målet" medan bankens huvudansvarige skulle höras som "vittne". Men när företagaren i samband med partsförhöret ville berätta om uppsägningen av bankgarantier och utlandslånen, så stängde domaren helt sonika av bandspelaren och menade att dessa "detaljer" inte tillhörde målet.

I senare dom påstods att företagaren skulle ha "godkänt" uppsägningen av krediterna, trots att denne förnekade detta i samband med partsförhöret. Och det är ostridigt att företagaren dessutom aldrig blev tillfrågad före verkställandet av uppsägningarna.

Samma domslut - men inga bevis
Senare, i hovrätten, fick bandspelaren vara påslagen, men domslutet blev ändå detsamma. Hovrätten ansåg att frågan om att bankgarantier inte hur som helst kan sägas upp utgjorde "en ny omständighet" som hovrätten inte kunde ta ställning till, trots att just den "omständigheten" fanns med i som centralt inslag i stämningsansökan.

Trots att banken aldrig i vare sig tings- eller hovrätt kunde bevisa att säkerheterna hade försämrats, ansåg även hovrätten att bolagen, trots att dessa aldrig blivit tillfrågade före uppsägningarna, hade "godkänt" dessa. Hur ett sådant godkännande kan ske framgick aldrig av domen.

Handlingar "försvann"
Målet hade till en början hanterats av en annan avdelning vid Stockholms tingsrätt, men överflyttades till en ny av den administrative chefen som f.ö. inte äger rätt att "gå in" i pågående mål. Därför kom målet att föreläggas en ny domare och denne saknade nära nog tidigare erfarenhet av tvistemål. Detta hindrade inte domaren att tro sig kunna hantera målet med hjälp av två bisittare och utan någon grundligare förberedelse.

På väg till Svea hovrätt "försvann" aktmappen och vissa handlingar har inte återfunnits. I denna högst prekära situation fick målet rekonstrueras efter bästa förmåga. Detta var naturligtvis förenat med kostnader för företagaren. Någon ersättning utbetalades aldrig.

Påstådd fel part
Beträffande bankgarantierna ville domstolarna aldrig förstå att uppsägningarna tillhörde målet. Inte heller ville man förstå att uppsägningarna var riktade mot fel part och därför aldrig kunde sägas upp.

Eller också, vilket självfallet är vida allvarligare, ville domstolarna inte utge sig för att vara så inkompetenta som saken gav sken av. Om domstolarna insåg att bankgarantierna var ställda mot fel part och av den anledningen inte ville ta upp stämningsansökan på ett korrekt sätt, så fanns ju både uppenbara och anmärkningsvärda brister i domstolarnas sätt att utöva sitt ämbete.

Underlåtenhet och lögn
Dessutom "glömde" domstolarna i sina domskäl att företagen hade lämnat såväl personlig borgen som företagshypotek för sina åtaganden gentemot banken. Om en säkerhet inte längre anses som betryggande är domstolen skyldig att ta ställning till hur det ligger till med övriga säkerheter. Men något sådant ställningstagande gjordes aldrig, vare sig i tings- eller hovrätt.

Domstolarna tillät sig t o m att fara med ren lögn: "Av utredningen framgår att bolagen vid tiden för uppsägningen haft en ekonomiskt ansträngd situation".

Vare sig domstol eller bank hade gjort någon som helst utredning om hur bolagens situation såg ut i samband med uppsägningen av krediterna. Hade en sådan utredning verkställts skulle inga krediter ha sagts upp det är ju detta målet ytterst handlar om.

Rättshavari
Är det möjligen så att de ansvariga domarna, efter huvudförhandlingarna, tillåter sig att fritt fabulera om kreditsituationen, trots att varken domstol eller bank tidigare visat intresse på denna punkt?

Det korrekta hade naturligtvis varit att påpeka det obestridliga faktum att bolagen fick svårigheter just därför att krediterna sades upp. Vilket företag skulle inte få det?

Eftersom målet var en "fastställelsetalan" var dessutom Svea Hovrätt skyldig att återföra målet till tingsrätten, vilket aldrig skedde.

När våra domstolar tydligen grundlöst kan påstå vad som helst kan man inte bara tala om att den gamla rättsrötan sticker upp ansiktet här råder något mycket värre: domstolarna står inför ett rättshaveri som borde få varje sunt tänkande människa att frukta rättsstatens fortbestånd.