Mats Lönnerblad ordförande i Bankrättsföreningen, skriver att ett av de problem Sverige dras med idag är att Justitiekanslern inte sköter sitt jobb.

- DET ÄR riksdagen som ålagt domstolarna att utöva lagprövning (regeringsformen 11:14). Om inte domstolarna tar sin lagprövningsskyldighet på allvar begår de allvarliga grundlagsbrott, som måste beivras.
- Att sådana grundlagsbrott sker för närvarande i Sverige i mycket större omfattning än någon anar vet jag sedan en lång tid tillbaka efter att jag i min egenskap som ordförande i Bankrättsföreningen har granskat hundratals mål i rättsprocesser mot bankerna på grund av den svenska finanskrisen.
- För att domstolarna inte ska begå grundlagsbrott övervakas domstolarna bland annat av Justitiekanslern (JK). Detta ämbete trädde i funktion redan den 23 oktober 1714 och dess benämning ändrades 1719 från högste ombudsman till Justitiaecanceller (den gamla stavningen). JK är regeringens högste ombudsman.
- Ett av problemen som Sverige har i dag är att JK inte sköter sitt jobb. I samband med den svenska finanskrisen (1987-1993) använde krisbankerna kundernas pengar för att täcka sina egna förluster, genom den dåvarande regeringens medverkan. Finansinspektionen godkände till och med den kollektiva nedvärderingen av säkerheterna och panterna hos bankkunderna i slutet av denna mörka period med över 50 procent.
- Redan innan hade krisbankerna själva, tillåtit sig att sko sig på bankkundernas bekostnad, utan att över huvudtaget be vare sig regeringen eller dåvarande Bankinspektionen om lov, innan man sade upp krediter.
- Täckandet av underskottet med kundernas pengar skedde genom att krisbankerna under denna period tillät sig att ta tillbaka kreditlöften och säga upp bankgarantier, checkkrediter och utlandslån utan någon orsak och utan att undersöka om säkerheterna de facto hade försämrats hos bankkunderna.
- När sedan domstolsprövning inleds för en del av de företagare som fortfarande orkar kämpa emot och som drabbats orättfärdigt och fått alla sina krediter uppsagda, uppträder domstolarna snarare som ombud för bankerna - i stället för att undersöka vad som är rätt eller fel, som man enligt grundlagen är skyldig att göra.
- Låt mig med tre exempel informera om hur galet svenska domstolar kan döma. Jag hoppas att detta samtidigt ger JK något att pröva. Min önskan är att JK äntligen ska börja ta sitt ansvar på allvar och börja granska domstolarna ordentligt i dessa avseenden.
- Mitt första och andra exempel härrör från finanskrisen och mitt tredje exempel, handlar om ett helt annat ärende, med anknytning till EG-rätten och Europakonventionen.
- I första exemplet framgår tydligt vad ärendet handlar om. Banken har i strid med ingångna avtal sagt upp krediter och garantier vilket förorsakat kärandena skada. De villkor som styrde bankens rätt att säga upp avtalen stadgar att krediterna kunde sägas upp enbart om säkerheterna för krediterna försämrades i väsentlig utsträckning.
- Därmed är domarna i målet självfallet tvungna att såväl undersöka om krediterna hade försämrats i väsentlig utsträckning eller om uppsägning av garantier och krediter orsakat kärandena (två bolag och en privatperson) skada. I annat fall begår de grundlagsbrott. Någon sådan undersökning skedde aldrig i någon rättsinstans.
- Ingen av domarna bryr sig över huvudtaget om att ta hänsyn till den skada som uppstått eller om garantierna kunde sägas upp. Eller om det finns skäl nog att säga upp krediterna. Genom detta förfarande, tolkar hovrätten felaktigt, att uppsägningen av garantierna utgör en ny omständighet och lagprövar inte heller målet, avseende uppsägningarnas laglighet.
- Högsta domstolen meddelar inte prövningstillstånd. Till saken hör att garantierna inte kunde sägas upp eftersom dessa var utställda på en annan juridisk person. Men banken tillät sig ändå i det aktuella ärendet att fullfölja uppsägningarna genom att även beslagta alla pengarna genom uppsägningen av bankgarantier, checkkrediter och utlandslån, i annan bank.
- I mål nummer två skulle domarna i ett bankmål avgöra huruvida skriftliga kreditlöften är juridiskt bindande i Sverige. Först konstaterar domstolen att det mellan parterna är ostridigt att det slutits bindande kreditavtal mellan parterna (vilken banken från början förnekade) och att det finns säkerheter i fast egendom.
- Därefter tillåter sig domstolen att fritt fabulera i målet genom att påstå att, även om bolaget som säkerhet ställt panter för sina säkerheter, har det förelegat risk, att dessa säkerheter försämras, om bolaget inte kunde fullgöra betalningarna. Banken ägde därför rätt att rygga (ta tillbaka) de utlovade krediterna.
- En sådan risk att säkerheterna kan försämras föreligger ju alltid och det är självfallet bankens uppgift att ta reda på om säkerheterna är godtagbara innan man ger några kreditlöften! Vad domstolarna uttrycker i klartext är, att det inte existerar några juridiskt bindande kreditlöften i Sverige som behöver hållas, och som inte går att upphäva genom allmänna resonemang i domstol och utan några som helst bevis vilken situation bolaget befann sig i vid den aktuella tidpunkten, vilket naturligtvis är helt befängt.
- Denna dom strider därför mot alla grundläggande avtalslagar. Någon ordentlig lagprövning har heller aldrig skett. Men detta tyckte inte hovrätten, som delade tingsrättens uppfattning och Högsta domstolen som inte medgav prövning.
- Genom denna dom gick domstolen den dåvarande regeringens och finansinspektionens ärenden, i stället för att konstatera att det i detta mål måste vara första paragrafen i avtalslagen som ska gälla "att avtal ska hållas". Det tredje ärendet har en annan karaktär. Målet avsåg att för första gången pröva likhetsprincipen i Sverige. (Se Likabehandlingsprincipen inom EG-rätten).
- Ärendet har lett till att tre bostadsrätter, från början värda cirka tre miljoner, i princip förlorar allt värde. Målet handlar om tre bostadsrättsinnehavare som processar mot en bostadsrättsförening som genom majoritetsbeslut bestämt sig för att lokalerna ska debiteras efter lokalernas "bärkraft".
- Årsavgifterna bestämdes av föreningens stadgar och de kommersiella bostadsrättsinnehavarna önskade därför få frågan om avgifternas storlek prövad i rätten för att få besked om avgifterna stod i proportion till lokalernas standard, i förhållande till övriga bostadsrätter. I sin dom konstaterade tingsrätten bara att tingsrätten inte kan pröva skäligheten hos de fastställda avgifterna för lokalerna.
- Detta är naturligtvis helt fel. Visst kan domstolen pröva skäligheten i avgifter. Det gör svenska domstolar i massor av mål. Men då krävs det att man är tvungen att sätta sig in i ärendet ordentligt och på plats göra husesyn vilket naturligtvis tar tid och är omständligt. Därför slog domstolen helt enkelt ärendet ifrån sig i denna delen av målen utan att behöva bekymra sig om konsekvenserna för de kommersiella bostadsrättsinnehavare som drabbades.
- Vad domstolarna inte vill inse är att den som orsakat skadorna, bär ett principalansvar och därmed ett skadeståndsansvar för det som inträffat. I det första relaterade målet prövade man aldrig om banken ägde rätt att sätta upp bankgarantier, checkkrediter eller utlandslån vilket borde varit den första omständigheten, som skulle ha prövats. Den andra omständigheten handlar om uppsägningen av bankgarantier som inte prövades över huvudtaget, trots domstolens ovillkorliga skyldighet att också pröva denna del av målet.
- I det andra målet tror sig domstolen kunna konstatera att bindande avtal, inte behöver respekteras i Sverige, när det gäller skriftliga kreditlöften från banker och kreditinstitut. Den svenska domstolen tillåter sig därmed åsidosätta alla internationella regler för hur avtalslagen ska tolkas, utan att någon enda människa reagerar.
- I det tredje målet tror sig domstolen att inte behöva pröva målet över huvudtaget i den delen som orsakade skadorna, vilket naturligtvis strider mot såväl EG-rätten, Europakonventionen och grundlagen.
- Eftersom Högsta domstolen inte heller tror sig behöva ompröva denna typ av mål med hänvisning till sin exklusiva rätt att tacka nej till resningsansökningar efter eget gottfinnande kan systemet bestå.
- Frågan är hur länge?
- Ska svenska folket behöva leva med detta godtycke, från våra domstolar och bevakande myndigheter, kommer utflyttningen av företagen från Sverige i allt snabbare tempo. Frågan som återstår att besvara är - vem bryr sig?