Lag för svaga. Näringslivet betalar lobbyfirma för att stoppa lagförslaget om s k grupptalan, som fungerar utmärkt i flera stater. Grupptalan behövs även i Sverige. Brister i rättsskyddet måste rättas till, skriver Per Henrik Lindblom.

Grupprättegång innebär att en person, organisation eller en offentlig myndighet utan särskild fullmakt får föra talan för en hel grupp som berörts på samma sätt. Domen gäller sedan för alla i gruppen. Saken kan gälla t ex dåliga produkter, ohederliga affärsmetoder och miljöfarliga utsläpp. Då det gäller stora belopp minskar en grupptalan antalet processer. Det är bra för alla, utom möjligen för vissa delar av advokatkåren.

Grupprättegång är framför allt viktigt då det gäller många små anspråk. Säg att tvåtusen gruppmedlemmar "lurats" på femhundra kronor var (teleavgifter, ränteberäkning, fakturakostnader, aktiehandel, farliga leksaker, "klockor med påmålade visare" osv). Eller säg att tusen personer får en mindre lackskada på bilen efter ett sotutsläpp. Då blir det inte någon process och det vet företagen.

Svenssons skada är för liten. Han får inte ersättning för rättegångsombud. Rättshjälp och rättsskyddsförsäkring gäller inte. Han saknar erfarenhet, mod och kunnighet att processa på egen hand mot de stora företagen. Även om han vinner går rättegången med ekonomiskt minus. För företagen gäller det däremot i praktiken miljonbelopp och avsevärd good-will. Man är givetvis beredd att satsa (avdragsgilla) betydande ekonomiska resurser därefter.
   Det här har lett till ett "rättsskyddsvacuum" för medborgarna på viktiga rättsområden. "Gällande" lagar om konsumentskydd och miljöskydd får inte avsett genomslag. En lojal konkurrens och sunda affärsmetoder undermineras. En fri marknad förlorar det korrektiv som realistiska och jämlika möjligheter till domstolsprocess innebär. "Access to justice" saknas.
   Ett statligt betänkande om grupptalan lades fram 1994. Förslaget bearbetades i Justitiedepartementet under år 2000. Regeringen har vid flera tillfällen ställt sig bakom reformarbetet. Förslaget är väl politiskt förankrat. Remissopinionen var splittrad men övervägande positiv, framför allt från dem som representerar Svensson.
  Konsumentverket och KO, Allmänna reklamationsnämnden, Finansinspektionen, Konsumentvägledarnas förening, Sveriges Konsumentråd, Naturvårdsverket, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Miljöbalksutredningen, Svenska Naturskyddsföreningen, Stiftelsen Miljöcentrum, de politiska kvinnoförbunden, LO, TCO, JK och JO var alla för grupptalan. Negativa var framför allt "storföretagsgruppen" (Industriförbundet, Bankföreningen, SAF etc.) och delar av advokatkåren.
   Allt tycktes klart för lagrådsremiss och proposition under första delen av detta år. I en nyhetsartikel i Svenska Dagbladet den 24 februari görs det gällande att "Regeringen backar" och att propositionen "läggs på is". I en ledarartikel i samma tidning den 27 februari sägs under rubriken "Glöm gärna grupptalan" att förslaget stoppas.
  Vad som är sant är att justitieminister Thomas Bodström, som ju kom ganska sent in i bilden, i februari förklarade att han vill ha en "fördjupad analys av rättssäkerhetsgarantin". Enligt SvD har rättssäkerhetsbristerna med förslaget länge påtalats av näringslivet och justitieministerns advokatkolleger. Det är också sant. Men vari består dessa "rättssäkerhetsbrister"?
   Näringslivets företrädare har hela tiden drivit "rättssäkerhetsfrågan", bl a med hjälp av en i processrättsliga lagstiftningsfrågor unikt omfattande lobbyverksamhet in i det sista (känd advokatbyrå med inhyrning av lobbyfirma osv, se Affärsvärlden nr 7, 1996).
   Vad det nu kokat ner till är att man som argument främst visar en imponerande, för att inte säga gripande, omsorg om de små konsumenterna och miljöstörda! Det sägs (t ex på ledarplats i SvD) att en konsument "som inte vill" omfattas av grupprättegången ändå kan "råka ut" för det och på så sätt "berövas" sin rätt "att få sin egen sak prövad i domstol". Det låter ju inte bra.
   Men sanningen är följande.

Alla som ingår i gruppen delges meddelande om rättegången. Den som inte vill utnyttja domen eller som själv vill föra sin process behöver bara tala om det för domstolen. Den som inte "hoppar av" kan när som helst gå in i rättegången och agera som part på egen hand. Den som är missnöjd med domen kan överklaga den. Den som inte fått besked om rättegången är inte bunden.

   Ytterligare "rättssäkerhetsgarantier" är t ex att grupprättegång bara tillåts när det är bättre än alla andra processformer, om gruppföreträdaren fyller högt ställda krav, har advokat som ombud osv. Gruppmedlemmarna får meddelanden om det viktiga som händer i processen och möjlighet att uttala sig innan förlikning träffas. Förlikning måste godkännas av domstolen. Endast vissa domstolar får handlägga en grupptalan. 
   Är inte detta tillräckligt? Att en gruppmedlem genom passivitet, om man föredrar det, kan bli bunden av domen (och utnyttja den vid vinst) är inte främmande för svensk rätt. Det förekommer även i expropriationsmål, fastighetsbildningsmål, vattenmål och i vissa konkursfrågor.

Är inte näringslivsföreträdarnas omsorg om de små gruppmedlemmarna överdriven? Kan det rent av vara fråga om legalt hyckleri? Finns inte grupptalan blir det ju ingen process alls då det bara gäller några hundralappar för Svensson men kanske miljoner för företaget.

   Till det hävdas från näringslivet att det inte behövs några rättegångar: man "tillgodoser frivilligt alla berättigade anspråk"! Det är att göra alla oss vanliga medborgare en björntjänst om man stoppar grupptalan på dessa grunder. Svenssons representanter har ju (se ovan) gillat förslaget och hoppats på ett snart införande.
   Att Svensson inte har några välfinansierade lobbyister eller advokatbyråer som utom remissförfarandet kan påverka lagstiftningsprocessen ända fram till målsnöret är en annan sak. De som verkligen vill att gällande konsument- och miljölagar skall slå igenom borde i dag kräva att regeringen fullföljer sina planer!
   Men kan man inte gå ännu försiktigare fram? Jo, man kan byta kravet på "avhopp" till "inhopp", dvs. att de intresserade skall anmäla sig för att ingå. Då får man visserligen betydligt mindre grupper och inte alls samma kraft i processen. Men man får ändå mer än i dag.
   Vill man vara tuffare kan man, som i t ex Brasilien, bestämma att domen gäller mot alla vid vinst men inte vid förlust. Bäst är dock förslaget som det ser ut. Uppenbarligen är det verkningsfullt! Liknande lagar har de senaste decennierna införts i Quebec, Ontario och British Columbia. De fungerar utmärkt.
   Förslaget om grupptalan i svensk domstol är ett avslöjande lackmuspapper. Vilka politiker, vilka jurister och vilka medborgare vill att redan gällande lagar skall slå igenom bättre än i dag? Vilka vill genom att hänvisa till dem som skulle vinna på förslaget att dagens brister i rättsskyddet skall finnas kvar?
Bekänn färg!

Per Henrik Lindblom,
professor i processrätt,
ordförande i Grupptalanutredningen 1994