Som ordförande i Bankrättsföreningen har jag under flera år granskat den typ av övergrepp som sker i svensk myndighetsförvaltning, inkluderande det svenska domstolsväsendet. Såvitt jag förstår är, när dessa frågor berör såväl EG-domstolen som Europadomstolen, enligt praxis EG-domstolens inställning att i första hand Europadomstolens principer skall gälla vid domstolsprövning för varje enskilt land inom EU.
- Den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna, ingår ju sedan Sveriges inträde i den Europeiska unionen, i den svenska lagstiftningen. Europakonventionen innefattar en kollektiv garanti, upprättad på europeisk nivå, för respekterandet av ett antal principer som upptagits i FN:s Universella Förklaring om de mänskliga rättigheterna. Garantin är byggd på ett internationellt domstolsväsen, vars avgöranden måste respekteras av de fördragsanslutande staterna.
- Formellt sett är dessa frågor som Torkel Gregow tar upp i sin artikel behörighetsmässigt underställda Europadomstolens jurisdiktion. Därför bör Gregow i sin egenskap av ordförande i Högsta domstolen nu själv ta initiativet, att överklaga Domstolsverkets åtgärder "att lägga sig i och påverka domstolen hur den skall förfara med sina mål som rör den dömande verksamheten" till Europadomstolen. Jag delar således helt Gregows uppfattning, att en domstol måste vara helt fri och oberoende mot statsmakten.
- I Sverige finns det flera exempel på hur statsmakten ingripit i privatekonomiska frågor med domstols hjälp och framtvingat direkt olagliga domar och rättsliga förfaranden, därför att regeringen har ett konkret grepp över domarkåren, som inte är formellt men synnerligen reellt.
- Vi har också haft en omfattande debatt om att den svenska staten använder inkomster från extrauppdrag för att styra domare att bli speciellt fogliga och tillmötesgående för speciellt utvalda intressen när de utövar sitt yrke.
Sverige saknar författningsdomstol och tillämpar sedan 60 - 70 år tillbaka ett rättssystem, som bygger på att politiska majoritetsbeslut inte anses kunna bryta mot enskildas rätt. Den svenska domstolen har därför ingen rätt, enligt den svenska rättstraditionen, att i det enskilda fallet materiellt pröva huruvida svensk lagstiftning, myndighetsbeslut till följd av lagstiftning eller föreskrifter som utfärdas av svenska myndigheter på delegation, åsidosätter den enskildes rätt.
- Tyvärr är det domarkåren själv som gjort det möjligt att låta politikerna i allt högre utsträckning styra över domstolsväsendet, genom de politiska förarbetena till våra lagar, som många av våra domare fortfarande utgår från i den dömande verksamheten. Detta trots att många av dessa förarbeten inte längre gäller. De svenska politiska förarbetena har medfört förödande resultat för rättsskipningen i Sverige.
- Dessvärre är det på det viset som Torkel Gregow skriver i pressen att formuleringarna i 11 kap 2 § regeringsformen, kringgås i Sverige. Det sker också genom att parallellt med regeringen underorganisationer till det svenska socialdemokratiska partiet genom sina partifunktionärer, som samtidigt också är regeringsmedlemmar, utövar makt och styrning som partiet önskar över våra domstolar, men som egentligen är ett partipolitiskt särintresse.
- I min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen har jag studerat hur den svenska rättsordningen är uppbyggd och jämfört med många andra medlemsstater inom EU. Jag har funnit att Sverige i ett mycket väsentligt avseende avviker från vad flertalet medlemsstater har fastlagt genom sin konstitution. Sverige fick sina grundlagar, som de rent principiellt ser ut fortfarande i dag, med början 1734 och därefter redan före den franska revolutionen som utgör genombrottet i Europa för tankarna om en balanserad makt genom maktdelning.
- Montesquieu och andra som arbetat med dessa tankar, fick genom den franska revolutionen genomfört den respekt för maktfördelningen som Sverige, på grund av dess fortvarande gällande äldre principer, inte ännu nåtts av helt och fullt. Det mest påtagliga exemplet på detta är att vi i Sverige har en grundsyn genom vår konstitution, som "glömmer bort" domarmakten.
- Därför välkomnar jag Gregows uttryckliga förhoppning, att Sverige skall ha ett oberoende domstolsväsende som garanterar att varje enskild rättssökande skall kunna få en rättvis prövning i domstol, enligt vad som stadgas i 6 artikeln 1 § i Europakonventionen.
- I Sverige betraktas media som den tredje statsmakten därför att domarna inte räknas. Domarmakten ingår i praktiken som en del av regeringsmakten. Den uttryckliga bestämmelse i 11 kap 2 § regeringsformen om att ingen myndighet får styra domare måste därför tas på allvar av Domstolsverket och Justitiedepartementet.
- Tyvärr är detta en förbisedd regel som allt mindre har någon praktisk betydelse. I Sverige finns det exempel på statsråd som uttalat att "de inte kan acceptera" att en domstol dömer på ett visst sätt.
- Sveriges nya rättssystem efter inträdet i EU, innehåller skyddsregler av innebörden att de nationella staterna har skyldigheter inte bara mot EU och medlemsländerna utan också mot enskilda medborgare och företag i respektive nation, som också mynnar ut i att enskilda medborgare och företag också har rättigheter mot varje medlemsnation för att målen skall uppnås och bibehållas.
Innebörden av detta är att i demokratisk ordning fattade beslut (till exempel lagstiftning av Sveriges Riksdag ) i medlemsnationerna kan vara författningsvidriga. Sådana beslut är författningsvidriga om de bryter mot eller åsidosätter EG-rättsliga regler med direkt effekt, däribland grundläggande principer för den enskildes rätt fastlagda inom Europakonventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.
- Domstolsverket och regeringens sätt att lägga sig i de svenska domstolarnas arbete, måste därför kraftfullt fördömas, samtidigt som domstolarna måste börja lära sig att följa såväl EG-rätten som Europakonventionen i pågående mål. Först när dessa mål är uppfyllda kan Sverige säga sig ha ett fritt och oberoende domstolsväsende.