Idag är det 70 år sedan finansmannen Ivar Kreuger dog i sin hyreslägenhet i Paris. Självmord eller mord? Det går inte att så här långt efteråt helt avvisa tanken på att någon ville snabba på förloppet. Att Kreugerimperiet var dödsdömt är däremot säkert.
   Ännu för 30 år sedan, 40 år efter dödsfallet, skulle en krönika av det här slaget ha lästs med lupp av olika intressenter och tidningsväxeln skulle ha blockerats av alla arga samtal.
   Näringslivssverige innehöll två ytterlighetsfalanger, en som kämpade för Kreugers äreräddning och en annan som vill utmåla honom enbart som en hänsynslös skurk. Saken komplicerades av att den ena falangens ledare, Ivars yngre bror Torsten, använt de 40 åren till att driva en hätsk kampanj mot Handelsbanken, Bonnierfamiljcn och socialdemokratin.
   Finansmannen Torsten Kreuger, som 1972 bara hade ett år kvar att leva. drogs in i det så kallade Högbroforsmålet av Handelsbanken efter broderns död.
   Han ansåg sig också ha blivit lurad av Bonnier och tidningsmannen Erik Åkerlund i samband med några bulvanaffärer och var hatisk mot arbetarrörelsen för att brodern användes som slagträ i 1930-talets valrörelser. Att han i sin hämndlystnad efter en orättvis rättegång sökte stöd hos Hitlerregimen i Tyskland stängde nästan alla dörrar.
   Så var läget när jag arbetade på mitt första journalistjobb på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och veteraner som C R Pokorny och Lennart Anderson med dramatiska teater viskningar avrådde mig från att någonsin peta i Kreugerbölden.
   Tiderna förändras. I dag är inte bara alla direkt inblandade personer döda. Vi har också fåll se finansmarknader av den sort som Kreuger opererade på återfödas. 1980- och 1990-talen var i vissa avseenden paralleller till utvecklingen på 1910- och 1920-talen, åtminstone i Sverige.

Låt mig först snabbrepetera historien om finansmannen Ivar Kreuger. Han var en företagarson från Kalmar som efter civilingenjörsutbildning och sju års utlandspraktik år 1918 kom hem och grundade betonggjutningsföretaget Kreuger & Toll. Kreuger blev på bara några år landets ledande byggentreprenör med bland annat Stockholms Stadion och NK-huset som paradprojekt.
   In i tändsticksbranschen kom han närmast av en slump och under första världskrigets fusionsyra lyckades han skapa Tändsticksbolaget, strax före en stor börskrasch.
   Det blev alltså ett finansiellt bräckligt bygge och för att hålla i gång spelet började Ivar Kreuger operera på den stora amerikanska sparmarknaden. En av hans defensiva idéer blev att förmedla stora obligationslån åt regeringar i utbyte mot nationellt monopol på tändstickor.
   Hans internationella rykte växte och "den store TK" fick mytiska proportioner som finansman och företagsledare. Han deltog i flera av 1920-talets många företagsre-konstruktioner och maktskiften, som till exempel SCA, Boliden och LME.
   I realiteten var Kreugerspelet slut efter Wall Street-kraschen 1929. Att han först våren 1932 hade uttömt alla alternativ säger något om hans manipulativa förmågan. Att Ivar Kreuger i sin kamp för att rädda bolaget blev en bedragare är klart men till stor del rörde han sig inom samma gråzoner som företagsledningen i till exempel det nyss kraschade amerikanska energitradingbolaget Enron.

Med våra nya föreställningsramar har vi lättare att förstå Kreugerfenomenet. Alla finansmän och företagsledare har sina unika banor men det finns likheter mellan flera av de moderna och Ivar Kreuger. Om vi bortser från de kriminella handlingarna mot slutet finns det många paralleller.
   Ta till exempel Erik Penser som inte hade Kreugers kunskaper eller fallenhet när det gällde att driva och leda företag men som utnyttjade skattehävstänger och ständiga operationer på marknaden i de egna bolagens aktier för att skapa ett stort företagsimperium på 1980-talet (Asken, Bofors/Kema och Carnegie).
   Penser påminner till det yttre och med sin diplomatiska framtoning och spekulationsbenägenhet som Kreuger. Det går att hitta övergrepp mot Penser från bankmän när finanskraschen kom och Penserimperiet rasade. Men det var ingen bankkonspiration som fällde Penser utan en marknadskrasch. Sådana måste finansmän räkna med.
   Och Penser gjorde samma misstag som Ivar Kreugers bror Torsten. Han lät sitt liv förgiftas av dolkstötsteorier. Rättsprocessen pågår fortfarande.
   En annan modem variant är Percy Barnevik. Precis som Kreuger byggde Barnevik ett stort multinationellt företag i en mogen bransch, "the multidomestic company". Precis som föregångaren blev han världsberömd, "förstor för lilla Sverige".
   Om Barneviks internationella pussel hade lyckats skulle frågan om ersättningar aldrig ens ha kommit upp. Men i samband med resultatraset och nedgången för ABB-aktien riktades strålkastarna mot företagsbyggaren Barnevik och det sätt på vilket han hade tolkat och belönat sina egna framgångar.

Det tillhör bilden av finansmän och drivande företagsledare att de helst ser framåt. Dagens motgångar är små förtretligheter jämfört med de genombrott som väntar runt hörnet. Att de ständigt försöker få även den historiska redovisningen att förmedla dessa väntade framgångar är något som journalister, analytiker och revisorer aktivt och ständigt måste motarbeta.
   Marknadsekonomin är däremot inte "rättvis" och det ger därför inte så mycket att i efterhand moralisera om orättvisor i olika marknadsfaser. Det ankommer på analytikerna, medierna och övervakningsmyndigheterna att sätta sådan press att överdrifter och fiffel framstår som alltför riskabelt.

Den mest spännande likheten med Ivar Kreuger har nog Jan Stenbeck, vilket är pikant med tanke på att Stenbeckförmögenheten byggdes delvis av vrakspillrorna efter Kreugerförlisningen. Arvtagaren Jan Stenbeck är skicklig och operativ precis som Kreuger var och han spelar med korten lätt intill kroppen precis som föregångaren. Ingen annan har den fulla bilden av "Our Group".
  Stenbeck tenderar alltid att satsa vidare på nästa nivå. Kanske för att han är nödd och tvungen. För Kreuger fanns definitivt ingen möjlighet utom den ständiga offensiven. För den som håller ut tillräckligt länge kommer kanske en börshausse som öppnar möjligheter till lönsamma utskiftningar.
   Stenbeck, som drabbades av det stora IT- och telekomraset från år 2000, utkämpar nu, precis som Kreuger efter 1929, en hård överlevnadsstrid. Rimligen har han mycket bättre överlevnadsmöjligheter men som utomstående kan jag omöjligt avgöra hur oddsen egentligen ser ut som, vilket säger något om de svårigheter som mina föregångare bland ekonomijournalisterna hade när de skulle bedöma Ivar Kreuger.

Den vrede som bubblade upp efter Ivar Kreugers död säger också något om vad som väntar den som förlorar finansspelet.
Men förhoppningsvis kommer vi inte att gräva ned oss i samma fruktlösa skyttegravskrig som de olika aktörerna gjorde efter den 12 mars 1932. Ivar Kreuger spelade på både gott och ont sin roll under en dynamisk fas för svenskt näringsliv. Precis som med Penser, Barnevik och Stenbeck finns det inga entydiga sanningar.

Ronald Fagerfjäll
ronfager@home.se
08-736 58 94

Copyright