Ett felaktigt avvisningsbeslut innebär att domstolen inte har prövat sakfrågan. Att domstolen avvisar ett tvistemål med redan godkända och undertecknade, bevittnade avtal som grund beror i detta fall inte på att något formellt processhinder föreligger (t.ex. fel domstol, bristande behörighet, eller att avtalet innehåller en skiljedomsklausul som pekar ut en annan tvistelösningsform, vilket inte är fallet i skadeståndstalan mot Svenska staten.

Där det visar sig att ingen domstol prövat sakfrågan när det gäller avtalens giltighet, i tidigare rättegångar,  trots inlämnad skriftlig bevisning. Avvisningen har skett redan innan domstolen går in på bevisvärderingen av om avtalen faktiskt har följts eller inte följts.

När Högsta domstolen (HD) prövar felaktiga avvisningsbeslut görs detta genom vägledande prejudikat. Domstolens praxis skall betona processuella rättigheter. HD måste regelmässigt undanröja lägre domstolars avvisningsbeslut om avvisningen – som i detta fall – skett på felaktiga grunder eller om parterna har nekats en rättvis prövning vilket skett i denna tvistemålsprocess mot Svenska staten där ingen företrädare för staten prövat betydelsen vad båda parterna har godkänt och bevittnat ursprungsavtal och förlängningen i två avtal när det redan är bevisat att svaranden aldrig följt förpliktelserna vare sig ursprungsavtalet eller förlängningen av detta avtal.

Endast om avtalen inte har någon betydelse får rätten avvisa bevisning vilket inte är fallet eftersom det redan är bevisat att två avtal aldrig har följts av svaranden. Bägge avtalen är inlämnade som bevisning redan i tingsrätten som aldrig har följts av svaranden, eller prövats ordentligt av någon domstol i samband med överklaganden. Käranden i detta fall har redan har svarat på frågan – vilket bevistema som gäller – och förklarat vad som bevisningen de facto bevisar. Det betyder därför att avvisningen av prövningen av skadeståndstalan mot Svenska staten kunna prövas på nytt i Stockholms tingsrätt. Europadomstolens praxis är att en nationell lagtillämpning inte får strida mot EKMR och i synnerhet inte dess sjätte artikel, som stipulerar att varje person har rätt till en rättvis rättegång.

Vad svaranden påstår i rätten stämmer inte. Både svarandens revisor och anställda hävdar ju i tingsrätten i samband med tidigare huvudförhandling att företaget alltid följt avtalen mellan parterna, vilket inte stämmer som redan är bevisat. Det innebär att de otillbörliga vittnesmål som skett av felaktigt upptagna bevis som strider mot avtalsrätten inte får presenteras i domstolen av en medlemsstat. Eftersom svarandens bevisning enligt EU upptagits på ett otillbörligt sätt när det redan föreligger godkända och bevittnade avtalen mellan parterna och bevisar att avtalen mellan parterna aldrig följts av svaranden, får de av bägge parterna godkända och bevittnade avtalen inte ifrågasättas av svarandens vittnen i en ny rättegång i samband med både förberedelser och huvudförhandling.

När ett skriftligt och bevittnat avtal visas upp i en tvist har den som vill ogiltigförklara avtalet en tung bevisbörda. Det krävs att parten i fråga ( i detta fall Svenska staten) tydligt bevisar att någon av ogiltighetsgrunderna har förelegat vilket svarande inte kunnat bevisa eftersom svarande hittills inte ens fått tillstånd att yttra sig i målet. Avtalet fortsätter gälla som vanligt i domstolen till dess att det bevisats vara avtalen som svaranden aldrig följt är ogiltiga.

Bevittning och underskrifter fungerar som bevis på att parterna har ingått avtalet vilket inte kan ifrågasättas i skadeståndstalan mot Svenska staten i Stockholms tingsrätt, varför avvisningen måste betraktas som ogiltig. En rättsstat får inte acceptera felaktigt fällande domar. För att försäkra det ställs ett högt beviskrav inom svensk rätt som uppfyllts genom den inlämnade bevisningen från käranden där betydelsen av en godkänd förlängning av ett ursprungsavtal innebär att förlängningsavtalet som redan godkänts inte går att säga upp utan någon giltig motivering.

När parterna godkänt både ursprungsavtalet och förlängningen av detta avtal men inte följt ordalydelsen i något av avtalen , krävs ”stark bevisning” som inlämnats för att bevisa avtalsbrottet. Eftersom käranden har bevisbördan för sina påståenden måste han styrka att avtalet ingåtts och att motparten agerat i strid med detta vilket redan har skett men aldrig beaktats av någon domstol. Att ”förklara bort” bevis blir svårare om man som i detta fall samlar följande: Signerade avtal där parterna tydligt bekräftar villkoren. Underlag som visar vad som faktiskt har betalats och ekonomiska transaktioner som saknas i förhållande till avtalet som redan har inlämnats inför slutförhandling i tingsrätten. Opartiska vittnen i form av både kärandens revisor och bokföringsbyrå kan bekräfta händelseförloppet men har vägrats vittna i tingsrätten vilket också måste omprövas.]

I principen om fri bevisprövning gäller följande: Det innebär att domstolen sammantaget bedömer all inlämnad bevisning, vilket aldrig har skett i samband med huvudförhandling och överklaganden. Den part som påstår att ett avtal existerar bär bevisbördan, och eftersom alla omständigheter redan är ”styrkta” vilket innebär att det ska vara mer sannolikt att det förhåller sig på det sätt verkligen har skett vilket käranden ännu en gång måste prövas på nytt i Stockholms tingsrätt och att Högsta domstolen nu beviljar återförvisning till Stockholms tingsrätt utan några ytterligare dröjsmål.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt