I en domstolssituation är ”behörighet” och ”fullmakt” två separata men relaterade begrepp. Behörighet syftar på någons rätt att företa rättshandlingar, medan fullmakt är det medel genom vilket en person befullmäktigar någon annan att handla å sina vägnar. Dessa begrepp aktualiseras ofta i frågor som rör dödsbon, särskilt när det uppkommer rättsliga tvister efter en persons bortgång.

När en person avlider övergår dennes tillgångar och skulder till ett dödsbo. Ett dödsbo är en sammanslutning av arvingar, universella testamentstagare och eventuell efterlevande make eller sambo, vilka gemensamt företräder boet tills det är skiftat. Under denna tid kan dödsboet vara part i rättsliga förfaranden och företrädas antingen gemensamt av delägarna eller genom en utsedd boutredningsman.

När det endast finns en arvinge, sker skiftet automatiskt i samband med att bouppteckningen registreras. Det medför att dödsboet då upplöses och förlorar sin rättskapacitet. Ett sådant upplöst dödsbo kan inte längre vara part i en rättegång. Detta följer av 23 kap. 1 och 2 §§ Ärvdabalken och har fastslagits i praxis, särskilt i NJA 1989 s. 452.

Såsom ovan redovisats framgår av NJA 1989 s. 452 att ett dödsbo med endast en dödsbodelägare är skiftat då bouppteckningen registrerats. Detta förhållande bekräftas även av Skatteverkets hemsida. Där anges att: ”Om du är ensam delägare i ett dödsbo, övergår tillgångarna från dödsboet till dig när bouppteckningen registreras hos Skatteverket. Därför behövs ingen särskild arvskifteshandling.”

I ett pågående mål vid Solna tingsrätt (bland annat T 5356-24) har talan väckts av Hubert Johanssons konkursbo mot dödsboet efter Curt Mårtensson, trots att bouppteckningen registrerats redan hösten 2019 och det stått klart redan då att Margit Mårtensson – den enda arvingen – ensam förfogat över de aktuella aktierna sedan dess. Konkursboet var enligt tillgänglig bevisning medvetet om detta.

Talan skulle i enlighet med gällande rätt ha riktats mot Margit Mårtensson personligen, eftersom det inte längre fanns något dödsbo som kunde vara part. Ett sådant processuellt fel utgör grund för avvisning av talan, eftersom den rättssubjekt som talan riktats mot saknar rättskapacitet. Det är då inte tillräckligt att domstolen prövar saken materiellt; processen bygger på att rätt part är instämd. Ett sådant rättegångsfel kan även aktualisera resning eller domvilla om dom ändå meddelats, enligt 59 kap. 1 § 1 rättegångsbalken.

Vidare gäller enligt 4 kap. konkurslagen att återvinningskrav måste riktas mot den som faktiskt innehar den egendom som påstås ha undandragits borgenärerna. Eftersom aktierna redan överförts till Margit Mårtensson och det är hon som förfogar över egendomen, måste en återvinningstalan riktas mot henne – inte mot ett dödsbo som saknar egendomen, rättskapacitet och representation.

Detta belyser vikten av att domstolar och konkursförvaltare iakttar de formella krav som gäller för talans utformning och partslegitimation. Att processa mot en entitet som inte längre existerar riskerar inte bara rättegångsfel utan innebär även ett slöseri med resurser och skapar osäkerhet för samtliga inblandade parter.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt