Jag syftar även på kritik mot att domare tar på sig externa uppdrag som skiljeman eller i andra tvistlösningar, vilket kan skapa intressekonflikter och urholka förtroendet för de svenska domstolarna. Mikael Kindbom har i SvD-debatt (SvD 2025-04-05 framfört argumentet att domare som även tjänar stora summor på ”extraknäckar” i skiljeförfaranden  ju skapar ett intresse av att gynna beställarna, snarare än att rättvisa i både brottsmål och tvistemål avgörs i tid. Klyftan mellan allmänheten och domstolarna verkar just nu avgrundslik” skriver redaktionschefen Mikael Kindbom på SvD Brännpunkt.

I ett fall som gäller en handelsagent har enligt handelsagenturlagen (1991:351) rätt att granska huvudmannens bokföring i den omfattning som behövs, för att kontrollera uppgifter om provisionen och för att säkerställa att agenten får den ersättning som handelsagenten har avtalats. Huvudmannen får själv bestämma om granskningen ska utföras av agenten själv eller en auktoriserad/godkänd revisor som agenten utser. I detta fall som åberopats redan  i stämningsansökan har käranden aldrig beviljat något tillstånd att granska bokföringen, trots påpekande vilket skulle kunna avgöra målet på några månader, i stället för tretton år som tvisten tagit  i samband med huvudförhandlingen i första rättsinstans. När målet överklagats till högre rättsinstanser har ingen domstol följt EU:s direktiv, eller granskat de inskickade bevis som Sverige förbundit sig att göra och som från början skulle gett käranden  rätt i alla rättsinstanser.

Dessutom har handelsagenten bevisat att svaranden aldrig följt avtalens ordalydelse och någonsin tillåtit handelsagenten att få ut rätt provision, och hindras,  trots bägge avtalen att få granska huvudmannens bokföring. Dessutom omöjliggör tingsrätten att målet prövas i högre rättsinstanser genom att i en mellandom felaktigt påstå att målet skulle vara preskriberat trots att avtalen gäller under 10 år – vilket även måste betraktas som grovt rättegångsfel – redan i första rättsinstans. Redan i den första rättegången försvarar sig huvudmannen med att det är käranden som är skyldig svaranden närmare 300.000 kronor. Men huvudmannen tvingas att ta tillbaka detta påstående  genom att huvudmannen  aldrig utbetalat den överenskomna procentsatsen som klargör att agenten  aldrig erhållit 30 procent i provision vilket svarande förbundit sig att  betala på alla inkomna uppdrag.

Efter huvudmannens erkännande genom att ta tillbaka sina egna fordringsanspråk redan i den första domstolsförhandlingen, i Stockholms tingsrätt.  Agenten vill då  flytta över sina egna fordringsanspråk till en ny domstol, där svaranden har sin hemvist, vilket svarande först  försöker bestrida. Men genom överklagande till Högsta domstolen (HD) får käranden sin rätt att få sina prövningsanspråk prövade i strid med gällande lagbestämmelser. Den nya domstolen tvingar då käranden att stämma om, trots att käranden äger rätten att bara få sitt mål överfört till ny domstol, genom att huvudmannens lagt ner sina fordringsanspråk. När målet sedan skall prövas i en mellandom agerar referenten i målet, mot sitt eget vetande. Käranden får inte sina bevis prövade och referenten påstår att kärandens krav skulle vara preskriberade, trots att käranden visat att det första avtalet har förlängt med ytterligare fem år och undertecknats av bägge parter och bevittnats av två jurister.

Det betyder att målet mot svaranden  hittills inte fått någon ordentlig prövning, i någon rättsinstans, i samband med överklaganden till högre rättsinstanser genom det felaktiga påstående att fordringsanspråken skulle vara preskriberade, vilket även gäller överklaganden via Justieombudsmannen (JO) och justitiekanslern (JK) som till slut ger agenten rätt att stämma svenska staten.

Först när målet på nytt överklagats till HD, får käranden rätten att stämma staten och begära skadestånd för hur undermåligt målet har skötts  redan i tingsrätten där svarande har sitt säte och tidigare rättsinstanser dit målet överklagats. Där målet nu ligger för förberedelse sedan januari 2025 utan att någon domstolshandläggare tilldelats uppdraget att sätta sig in i målet. Vad denna försening beror på  är helt enkelt att domstolarna inte hinner med att läsa in sig på alla mål bland annat för att det saknas domare och de duktigaste domarna får inte  tid att sätta sig in i ärendena ordentligt på grund av alla uppdrag vid sidan om själva domarämbetet. Domarnas ”extraknäck” är ett samlingsbegrepp för de aktiviteter som domare kan utföra utanför sin domarroll och som kan generera extra inkomst. Dessa kan inkludera exempelvis skiljeförfaranden, olika konsultationer och deras undervisning.

Under rubriken ”Extraknäck knäcker domstolarna” har Mikael Kindbom på SvD Brännpunkt den 5/4 ­tagit upp frågan om domare skall kunna åta sig uppdrag som ord­förande i skiljenämnder. Denna fråga behandlades av regering och riksdag redan år 2001 (proposition 2000/01:147). Statsmakterna ansåg att skiljedomsverksamhet innebär stora fördelar för domarnas tjänsteutövning, vilket jag håller med om, men när domarna inte längre förmår att avgöra vare sig brottsmål eller tvistemål inom rimlig tid, måste domarna först klara  av sina egna  mål i tid.  Vikten av att domare får erfarenhet av kommersiella tvister och allvarliga brottsmål sker ju genom att sätta sig in i själva tvistefrågorna.  Själv anser jag att det är självklart att varken en domare eller någon annan bör ta emot extrauppdrag som tar för mycket tid eller krafter i anspråk,  som sker i dag så att domstolarna när domstolarna inte längre förmår att avgöra målen i tid.

De som befinner sig i domstolstvister i både brottsmål och tvistemål hinner ju avlida i många fall innan målen avgörs i slutlig rättsinstans. Trots den bevisning som lämnats in av käranden i Mål Ö 431-25 i stämning  mot Svenska staten i januari  2025 har målet fortfarande till dags datum fortfarande inte utsett någon domstolshandläggare, och när målet slutligen är avgjort i denna resningsansökan återstår ju sedan att stämma om i tingsrätten där de grova rättegångsfel som skett måste kunna beivras så att agenten erhåller de skadeståndsbelopp han begärt.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt