Det räcker med att återge vad författare skriver om de maktfullkomliga ledare som  Fidel Castro,  Adolf Hitler,  Mao Tse-tung och Josef Stalin orsakat under de förra århundrandet för att förstå vilka stora skador dessa maktfullkomliga härskare redan åstadkommit;  för att till varje pris och med alla medel kunna behålla sin makt. 

Simon Sebag Montefiore har i boken: Stalin. The Court of the Red Star redan berättat vad Sovjets utsvältning av folket i Ukraina, efter den ryska revolutionen, slavarbetet i Gulag, de godtyckliga nackskotten av påstådda oliktänkande och vad denna olyckliga utveckling betytt för den ekonomiska och demokratiska utvecklingen i det forna Sovjetunionen. 

Genom att läsa författarna Jung Chang och Jon Halliday i boken: Mao. The Unknown Story vet vi  också hur massvälten och likvideringen av miljontals oliktänkande i Maos Kina påverkat och försenat utvecklingen i Kina . 

Kampucheas likpyramider, svältens och tyranniet i Nordkorea – som fortfarande pågår eller stagnationen och de fängslade och likviderade  på Kuba under Fidel Castros skräckvälde, där hans bror Raúl för närvarande styr landet – visar också hur dessa och andra länder drabbats av sina nya härskare som med tyranni och våld bestämmer den fortsatta utvecklingen i sina länder. 

I dessa och flera utvecklingsländer uppträder staten som en perverterad och sadistisk förälder där undersåtarna blir behandlade  som omogna barn som aldrig får bli myndiga så länge tyranniet fortgår. 

Om den civila fredens demokratiska innehåll,  vårt eget Europa har vi ju redan fått erfara samma utveckling,  skriver Leif V Erixel i sin bok som visar: 

Att kunna avsätta ledare utan våld och kaos för att uppnå demokrati är i sig inte någon garanti för ett fortsatt gott och rikt liv hos medborgarna – även om det är en förutsättning. Frestelsen hos de nyvalda ledarna,  sedan de intagit maktens boning är alltid stor – att de snart skall anse sig förmer än de medborgare de är satta att styra över. 

Hur kan människor behålla sådan ledare som förstör landet i stället för att införa demokrati och välstånd ? frågar sig Erixell. Svaret han ger är att det beror på den långsamma men ständigt pågående maktansamlingen, de vackra motiveringarna (ideologin) och megafoner av de påtvingade troende; som genom beslagtagna media för ut ledarnas falska budskap. De  som ställer upp på detta lurensdrejeri är ju som gamar kring maktens bytesrester. De vill inte attackera den som föder dem. 

Vi måste därför se upp för den livsfarliga situation när en despoti eller en politisk institution stelnat i inkompetensgivande institutioner som motverkar självförnyelse av vår demokrati. Det är ju ett fritt och dynamiskt agerande som alltid ger ett maximalt energiinnehåll. 

Några länder som utvecklats sämre eller inte alls är sådana som tagits över av socialistiska patriarker som tog livet av all dynamismen och förde sin länder in i planekonomins dödvatten. Andra för att man inte kunde skydda länderna från korruption utan fastnade i feodala klickvälden som endast göder landets ledare och därför fastnar i det egna landets utveckling, på vägen mot demokrati. 

Diktaturer slår alltid hårt mot sina egna och snart också mot sina grannar, det visar redan den politiska och pågående utvecklingen i flera länder som Afrika, Asien  och Ryssland.  En början till slutet för dem är att försöka isolera all politisk kontakt, minimera deras möjlighet till legitimitet i en fri värld. 

Att inkomster är olika mellan unika individer beroende på intressen, skicklighet, efterfrågan och livsmål borde vara  självklart för att ens ta upp, dock inte i socialstatens ideologi där ju den jämlikhetstanken är en central maktgenerator och en stoppklocka för tänkandet. Man fryser en bild av samhället och pekar sedan på hemska klyftor och skillnader. Varpå statsapparaten kan byggas ut och medborgerliga resurser beslagtas. 

Vad vi i Sverige fått uppleva är att likriktningen blev ett maktmedel så hårt inarbetat att den under en mycket lång period, där ett enda politiskt parti under det förra århundradet – under mer än ett halvt sekel –lyckades  med bedriften att under denna period forma den svenska folksjälen. 

Mats Lönnerblad