När kommissionen anser att　en medlemsstat inte följer EU-lagstiftning kan den driva ett överträdelseärende mot landet i EU-domstolen. Efter en inbjudan till ett seminarium, hos Svenska institutet för europolitiska studier (Sieps), som jag deltog i 2022-10-12 presenterade forskarna Markus Johansson, och Olof Larsson, båda forskare i statsvetenskap nya rön om de strategier parterna använder i denna typ av mål som lämnas direkt till EU-domstolen i Luxemburg. Efterlevnaden av reglerna　är　en nyckel till att EU-samarbetet som borde, om de följs, ge stora ekonomiska fördelar för unionens medborgare och företag, för dem som vinner målen. I EU-rätten finns dels tvingande principer som medlemstaternas domstolar och myndigheter måste följa, men som man inte följer i många mål jag redan skrivit om. Det gäller vad som händer i både svenska domstolar och hos myndigheter. Dels möjligheter för kommissionen att driva överträdelseärenden mot medlemsstater i sista hand, det vill säga efter att först ha fört en dialog med medlemsstaterna om hur den påstådda överträdelsen kan korrigeras.

Till EU-domstolen i Luxemburg　kan kommissionen vända till till i yttersta fall för att där få svar på om medlemsländer bryter mot EU-rätten. Men frågan är vem som vinner dessa överträdelsemål: är det alltid kommissionen som överklagar till Europadomstolen i Luxemburg eller svenska domstolar som äger rätten att begära förhandsbesked. Enskilda får klagar till Europadomstolen i Strasbourg. Markus Johansson och Olof Larsson använder förekomsten av att överträdelseärenden för att mäta i vilken utsträckning medlemsstaterna inte har efterlevt EU-rätten. Deras forskning bygger på antagandet att den svenska Kommissionen i princip alltid har rätt (klara fall där Kommissionen vinner), och att Kommissionen behandlar alla stater lika. Men i den undersökning som gjorts visar att Sverige i dessa fall endast vinner i 50 procent av alla fall.

Den som klagar till Europadomstolen　i Strasbourg är utfallet mer än 50 procents förluster för svenska advokater som tillåts överklaga felaktiga domar i svenska domstolar, och fler ändå som aldrig får prövningstillstånd. Det är få giltiga klagomål som kommer att behandlas av domstolen. Kötiden är mycket lång. För att garantera att rättssäkerheten följs så bedöms rättegången efter ett antal kriterier. Rättegången skall var rättvis och offentlig, opartisk och oavhängig samt att rättegången ska även ske inom skälig tid.　Rätten till en rättvis rättegång　är en mänsklig rättighet och även grundpelarna i ett demokratiskt samhälle, där svenska domstolar inte gärna vill bli kritiserade för de fel som ofta förekommer i vårt land, både genom att inte följa Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. (EKMR) 　

Ett exempelfall i Mål C-185/09　som togs upp i samband med konferensen där den svenska kommissionen förlorade i EU-domstolen handlar om: För sent införlivande av direktiv. Ett brott om införlivande av det s k "datalagringsdirektivet" ( Europaparlamentets och rådets direktiv 2006 2006/24 EG) Kommissionen hade yrkat att domstolen ska fastställa att konungariket Sverige underlåtit att uppfylla sina skyldigheter". Enligt EU:s direktiv skall detta ske genom att inte anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet eller i vart fall genom att inte underrätta kommissionen om detta". Forskarna har systematiskt undersökt vilken variation som finns bland alla fallen och hamnar i EU-domstolen i Luxemburg och vilken typ av lagstiftning som fallen berör (fördrag, direktiv, förordning eller beslut) ? I de fall som undersökts erkänner man att man gjort fel i 37 % av fallen och argumenterar emot i 63 % av fallen. 　

I Italien får fall där det finns direktiv　på plats men i likhet med Sverige och i många fall jag skrivit om följer inte heller Sverige inte direktiven, trots att att Sverige accepterade både EU:direktiv och Europakonventionen i och med Sveriges inträde i EU 1995. Utgångspunkten i prövning av fallen i svenska domstolar är att Sverige är skyldig att följa EU:s direktiv, men fortfarande inte gör det i många fall. Att tidigt kunna verifiera de överträdelser som begås mot både Europadomstolen i Luxemburg och Europadomstolen i Strasbourg har svenska myndigheter en viktig roll som inte alltid uppfylls, eftersom efterlevnaden är mycket viktig.

Sverige bör vända sig till svenska domstolar　redan i första instans i större utsträckning än vad som sker för att se till att vi få den rätta tillämpningen av EU-rätten - som ovillkorligen måste följas och säkerställa att efterlevnaden följs och att domstolarna tillämpas de EU-regler som gäller. Vi går mot flera förordningar som måste följas och svenska domstolar som inte är angelägna att begära förhandsbesked i tid, skulle spara både pengar och tid genom att begära förhandsbesked. Europadomstolen har i flera fall betonat att vikten av att nationella domstolar inte drar ut på tiden för domstolsprocesser, utan att det blivit någon ändring.　Vidare har domstolen påpekat att nationella domstolar måste tillhandahålla adekvata rättsmedel vid de kraftiga förseningar som sker.

För att uppnå detta mål är det tid　att återinföra tjänstemanna-ansvaret som gäller både domstolar och andra myndigheter. Alltför ofta tar statliga och kommunala tjänstemän inte ansvar för sina beslut som får stora ekonomiska konsekvenser. Sedan socialdemokraterna på 1970-talet urholkade tjänstemannaansvaret för de beslut som de fattar är det hög tid för den nya borgerliga regeringen att återinföra det ansvaret eftersom makten utan ansvar är alldeles för stor i vårt land. konferenser med anknytning till Europarätten hur Europarätten och Europakonventionen. Min personliga slutsats är att jag blev mycket imponerad av de bägge forskarnas presentation. Övriga deltagare i panelen bestod av namnkunniga deltagare som Christian Danielsson, chef för EU-kommissionens representation　i Sverige, Waltraud Heinrich, utredare på Kommerskollegium och Carolina Stege, kansliråd, biträdande chef, Statsrådsberedningen. Moderator var Anna Wetter Ryde, forskare i juridik på Sieps. Det enda jag saknade var att inte få ställa frågor, när varje föredragshållare talat, eftersom det bara var 10 minuter innan konferensen slutade det räckte det bara till två frågor.