Änkekejsarinnan Cixi är en av de viktigaste kvinnorna i den kinesiska historien. Vid sexton års ålder blev hon en av kejsarens otaliga konkubiner. När kejsaren dog 1861 upphöjdes deras femårige son till ny kejsare. Cixi genomförde genast en palatskupp mot de förmyndarregenter som hennes man hade utsett och blev i praktiken Kinas nya härskare, även om hon under hela sitt liv tvingades verka i det fördolda.

I sin bok: Den sista kejsarinnan av Kina i översättning av Ulf Gyllenhak (Norstedts förlag, 2014) skildrar Jung Chang inte bara änkekejsarinnans arbete med att lösa de inrikespolitiska och utrikesproblemiska problem, utan låter också läsaren möta prakten i Sommarpalatset och haremet i Beijings Förbjudna stad, där hon bodde omgiven av eunucker.

Jung Chang har tidigare skrivit Vilda svanar: tre döttrar av Kina och tillsammans med sin make: Mao: den sanna historien. Hennes böcker har översatts till över 40 språk och sålts i över 15 miljoner, exemplar utanför Folkrepubliken Kina, där bägge böckerna är förbjudna. Hon föddes i Kina 1952 och kom till Storbritannien 1978 där hon tillsammans med sin make bor i London.

Cixi kom till makten genom en kupp när hennes make Kejsar Xianfen dör. Cixi var då bara 25 år och konkubin till den avlidne kejsaren som hon hade en son med. Genom en allians med kejsarinnan Zhen som var ett år yngre än Cixi lyckades de utmanövrera de som övertagit makten och själva tillskansa sig kontrollen av Kina, där Cixi var den drivande parten och hon skulle så förbli, under hela sitt liv.

Det var först på ålderns höst som Cixi genomförde sin revolution under sju omtumlande år: från sin återkomst till Beijing i början av 1902 fram till sin död i slutet av 1908. Det var under den här perioden, då Kina en gång för alla förvandlades till ett modernt land, präglat av radikala förändringar.

Moderniseringen innebar att Kinas statsinkomster mer än fördubblades under den här tiden, från drygt hundra miljoner taeler till 235 miljoner. Reformerna under dessa år var genomtänkta, framstegsvänliga och humana, tänkta att förbättra folks liv och att utplåna medeltida grymheter. Under Cixis stadiga överseende förändrades det kinesiska samhället i grunden till det bättre.

Under det första årtiondet av 1900-talet var uttrycket "Kvinnans rättigheter" på modet. Cixi såg därför till att "1900-talet därför skulle bli en revolution för kvinnans rättigheter". I en civilisation som tidigare behandlat kvinnan med makalös grymhet hade nu också kvinnans frigörelse inletts.

Förutom att införa en frihet av aldrig tidigare skådat slag började Cixi även att revolutionera Kinas juridiska system. I maj 1902 utfärdade hon ett dekret om en fullständig omarbetning av "alla existerande lagar". Detta skedde "för att kunna säkerställa att de kinesiska lagarna blev jämförbara med lagarna i andra länder". Under loppet av tio år skapades en helt ny juridisk struktur utifrån västerländsk modell. Den omfattade både straffrätten, handelsrätten och medborgarrätten.

I en mindre uppenbart revolutionerande utveckling gjordes även köpenskap till ett respekterat näringsfång. Även om kineserna parodoxalt nog älskade att tjäna pengar nedvärderade själva kulturen alla former av handel och köpenskap.

Änkekejsarinnan framförde även en begäran till Storbritannien att sätta stopp för opiumhandeln, som engelsmännen tidigare hade tjänat stora pengar på genom importen av opium till Kina. I linje med Cixis tioårsplan kom man till slut överens om att reducera sin opiumexport, som skedde från Indien, med en tiondel varje år. Både Storbritannien och Kina betraktade detta som "en stor moralisk framgång" trots att bägge länderna därmed förlorade väldiga inkomster. Vid slutet av tioårsplanen hade både opiumrökandet och - produktionen i Kina reducerats betydligt och den brittiska exporten av opium hade upphört helt.

Cixi valde också att begränsa sin egen makt. Det skedde genom att hon förde landet bort från en odiskutabel autokrati och gjorde vanligt folk - eller medborgare, som det nu kallades - delaktiga i regeringsutövandet.

Änkekejsarinnans Cixis arv blev därför både mångskiftande och imponerande. Viktigast var att hon förde Kina in i den moderna tiden. Det var under hennes ledning som Kina började moderniseras. Med bokstavligen allt som hörde den moderna staten till: järnvägar, elektricitet, telefgrafnät, telefoner, västerländsk läkekonst och utvecklingen av en modern armé och flotta. Men genom både Kejsarinnans och Kejsarens dödsfall 1908 skulle allting, inom bara loppet av cirka 40 år förändras i grunden.

Det var genom Maos makttillträde 1949 som hela hennes arv skulle förskingras. Demokratin försvann. Kina störtade ner i en aldrig tidigare skådad avgrund som en följd av Maos tjugosju år vid makten.

När jag läser biografin om änkekejsarinnans Cixis styre under en stormig och omvälvande tid där hon blev tvungen att lösa ett stort antal nationella kriser: Taiping- och boxarupproret, krigen med Frankrike och Japan samt en invasion att åtta allierade nationer, däribland Storbritannien, Tyskland Ryssland och USA - och när hon hade möjligheten - kunde lösa dessa kriser på ett tillfredställande sätt, fylls jag av beundran för hur hon, mot alla odds, lyckades bevara och utveckla Kina i positiv riktning.

När jag sedan ser hur en av hennes efterföljare samhällsomstörtarna, Mao och Stalin, enbart tänkte på hur de skulle försvara sin egen maktfullkomlighet - utan några andra tankar på det egna landets framtid utan bara såg till sina egna förmåner och bekvämlighet - under den första halvan av 1900-talet, ser jag hur viktigt det är att den politiska ledningen för ett land i första hand måste styra med landets egna intressen, som enda riktmärke, framför sina egna egoistiska intressen.