"Dieu et mon droit", Gud och min rätt, är de brittiska monarkernas motto. Det anspelar på monarkens gudomliga rätt att härska och lär först ha använts av Henrik V (1387-1422). Texten står ännu i dag under Storbritanniens riksvapen.

En som förstod att missbruka detta valspråk var Henrik VIII (1497-1547) som kort efter sin tronbestigning gifte sig med sin äldre brors hustru Arthurs änka, Katarina av Aragon, som han sedan gjorde allt för att skilja sig från för att säkra den engelska tronföljden, eftersom hon inte kunde föda honom en son. Hans kloke kansler kardinal Wolsey lyckades inte hjälpa kungen med skilsmässan, så att han kunde gifta om sig med Anne Boleyn, och rollen som hjälpreda med kvinnoaffärerna övertogs senare av hans lärjunge Thomas Cromwell.

Om vad som hände under denna period har Hilary Mantel skrivit en briljant roman, "Wolf Hall", som nu översatts till svenska och skildrar Henriks stormiga äktenskap med Anne Boleyn och hur han till slut lyckades upplösa sitt första äktenskap med Katarina av Aragon. Mantels bok bygger på den sanna historien om Thomas More, en av den engelska renässansens främsta märkesmän, som försvarade katolicismen och inte ville erkänna Anne Boleyn som ny drottning. I boken vänder hon på alla begrepp som rör förhållandena mellan Thomas More, som tidigare skildrats i positiva ordalag som en principfast person med vilja att försvara sin religion, och Thomas Cromwell som tidigare setts som en brutal skurk, beredd att utföra varje neslig handling från Henrik VIII.

I Wolf Hall gestaltas Thomas More som en trångsynt och illvillig person, som inte vill lyda order för att kungen ska få sin vilja igenom, och dessutom på olika sätt förnedrar sin egen familj och släkt. Cromwell, sonen till en smed som blev kungens närmaste man och lyckades tillskansa sig mer makt än någon annan ofrälse under denna epok, är en studie i makt, kärlek och politik som säger lika mycket om vår tid som om Tudors England.

Det är en stor litterär prestation som Hilary Mantel lyckats uppnå, med sin skildring hur Henrik VIII får undersåtarna att lyda sin kung som de lyder Gud, och därmed själv intar påvens plats i England som kyrkans och Guds företrädare på jorden. Mäktiga motståndare förvandlades till kättare och brändes på bål eller halshöggs och genom att knäcka biskoparna, göra sig själv till kyrkans överhuvud och ta påvens intäkter ifrån honom, kunde Henrik VIII stifta vilka lagar han ville, skicka bort sin fru, gifta om sig och ta arvsrätten från sin dotter Mary.

Beskrivningen hur konungen, genom att söndra och härska, får den härskande klassen att tävla om hans gunst ger inblick i hur tvekampen mellan politiska motståndare och medlöpare förs. Den är aktuell ännu.

Henrik VIII får som han vill, både beträffande vem som ska bestämma över religionen i England och över hans politik. Han behandlar sina undersåtar hur han vill. Det enda han lyder är sina egna lustar. Han till och med och straffar sina fruar och älskarinnor med döden när det passar, och även sina politiska motståndare. Det fick Sir Thomas More erfara, som i slutänden straffades med döden.

"Gud och min rätt" uppfattade Henrik VIII som att det var han var den som stod närmast Gud i sitt land och därför kunde göra som han ville. Både när det gällde att styra religionen och sina undersåtar vilket han också med Thomas Cromwells benägna bistånd lyckades genomföra.