Boken "förr eller senare exploderar jag" (Bonnier Carlsen, 2012 i
översättning av Ylva Stålmark) av handlar om vad vi gör med våra liv,
särskilt om vi drabbats av sjukdom som kommer att leda till en för tidig
död och vet med oss att vi aldrig kommer att hinna leva våra liv fullt
ut.
Sextonåriga Hazel Grace, Augustus Waters och hans
bästa kompis Isaac, har alla drabbats av cancer. Augustus (Gus) har
tvingats amputera ett ben, men tror att han har blivit botad. Hazel har
diagnostiserats med obotlig sköldkörtelcancer och lever på lånad tid.
Isaac har opererat bort det ena ögat och riskerar att bli helt blind.
För Hazels del får vetskapen att hon snart ska dö henne att isolera sig,
varför hennes föräldrar anmäler henne till kyrkans stödgrupp för unga
med cancer. Där träffar hon sina nya vänner.
Grundtonen i boken är positiv, humoristisk och varm och utan onödiga
pekpinnar. När Gus presenterar sig för de andra olycksdrabbade i
stödgruppen ser han sig själv som om han sitter i en bergodalbana som
bara går uppåt. Hazel säger, sin svåra sjukdom till trots, att hon mår
okej. Inte heller Isaac klagar eftersom han vet att det är många som har
det värre. Vad som hjälper honom att leva är att han har sin tjej och
sin bästa kompis Gus, som Hazel snart blir förälskad i.
Hon är visserligen rädd att involvera sig i något som hon vet inte kan
få en fortsättning, men de finner varandra på flera plan, och snart kan
de inte leva utan varandra. Gus från sida blir redan från början
hjälplöst förälskad i Hazel.
Berättelsen har många dimensioner. De visar tydligt hur omgivningen
förhåller sig; hur föräldrarna försöker göra livet lättare för sina
barn, hur kompisar och andra reagerar när livet radikalt förändras. Ett
annat spår är att Hazel har läst en bok där hon känner igen sig själv
och sin egen sjukdom, och därför vill veta hur den kryptiska historien
slutar. Men författaren svarar inte på hennes mejl, och när de reser för
att träffa honom är han inte alls den de trodde.
"Förr eller senare exploderar jag" har ett gripande innehåll, som nästan
tar andan ur mig både emotionellt och mentalt. Den är väl skriven och
det går knappt att sluta läsa när man väl har börjat. Det är en
insiktsfull berättelse om hur ungdomar själva upplever vad som händer i
deras liv, när sjukdomen helt förändrar deras livsförhållande och deras
egna upplevelser kring kärleken och döden. Green tar tag i de svåra
existentiella frågorna på ett bra sätt, utan att bli alltför
sentimental. Denna är nog en av de bästa ungdomsromaner jag läst.
Mats Lönnerblad