I sin välformulerade ledarartikel skriver Jonsson för hur valutamarknaderna satte hård press på den svenska kronan, vars fasta växelkurs ännu var en dogm. Ytterst få ifrågasatte att den skulle försvaras till sista blodsdroppen, skriver han. Riksbanken höjde räntan i olika omgångar och nådde ofattbara 500 procent i september 1992.

Regeringen och socialdemokraterna tvingades göra upp om två omfattande krispaket. Statsfinanserna måste akutbehandlas, som den dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis hade krävt. De borgerliga accepterade att höja skatterna, socialdemokraterna att skära i bidrag och välfärd. Kronan attackerades ändå. I november fick kursen flyta förs första gången sedan 30-talet. Ekonomin vacklade fortfarande. Samförståndet vissnade snabbt.

I valrörelsen 1994 skyllde Ingvar Carlsson bankkrisen på Carl Bildt och det fortsatte socialdemokraterna med i åratal. Fast det inte var sant. Det socialdemokratiska maktinnehavet från mitten av 80-talet var en dyster affär, fylld av misstag. Först genom att devalvera sig ur problemen vilket i början var bra för exporten. Budgetunderskotten växte. Inflationen var hög. Tillväxten skral. Sysselsättningen prioriterades men lönerna skenade och eldade på priserna.

Enligt mitt förmenande, som jag också redogjort för i flera av mina böcker och i både dags- och fackpress - sprack bubblan redan hösten 1987 - 3 år innan Carl Bildt blev statsminister. Fastighetsmarknaden började bli överbelånad, låntagare och banker blev allt hårdare trängda och effekterna spred sig och hela ekonomin riskerade att kapsejsa, vilket den till slut gjorde, när de svenska bankerna inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningskrav.

Vad som hände då kan hända på nytt. I mycket större omfattning. Världsekonomin är dåligt rustad för att hantera en ny global bankkris. Sverige ligger på risigt till. Den 15 september är det 10 år sedan Lehman Brothers ansökte om konkurs. Banken hade varit en stor spelare på den amerikanska bolånemarknaden då amerikanarna inte kunde betala sina lån när räntorna steg. Den amerikanska staten valde att inte rädda den misskötta banken.

Krisen spred sig till resten av världen eftersom ingen visste vem som satt på de dåliga bolånen som hade spritts till resten av världen. Den gången tvingade centralbankerna världen över att sänka sina styrräntor låga nivåer. I Sverige har Stefan Ingves - som är chef för Riksbanken - sett till att styrräntan varit under noll i över två års tid.

Vad som händer just nu i vårt land är att allt fler bostadsköpare som köpt bostadsrätter eller villor till allt för höga priser, tack vare den låga räntan, riskerar att hamna i samma skuldfälla som skedde under den stora bankkrisen 1987 - 1993 när räntan höjs. Dessutom göms skulderna i nyproducerade bostadsrätter undan så att många som redan förvärvat bostadsrätter kan råka dubbelt illa ut genom det gemensamma ansvaret att tvingas gemensamt kunna betala för alla bostadsrättens skulder.

I äldre bostadsrättsföreningar är skuldsättningen betydligt lägre. I vårt land ligger snittbelåningen för alla bostadsrätter sammantagna på 5.500 kronor per kvadratmeter, att jämföra med i snitt 14.000 kronor per kvadratmeter för nyproduktion. I dag har många nybyggda bostadsrättsföreningar dubbelt så hög skuldsättning, och i vissa fall till och med tre gånger så hög som genomsnittet, vilket är en oroande utveckling.

I dag visar det sig redan att små och medelstora företag har svårt att få lån eftersom bankerna prioriterad storföretagen, trots att de minde företagen utgör 90 procent av alla framtidsföretag. Den ekonomiska utvecklingen visar att alla de stora dramatiska finanskriserna inte kommer att upphöra om ingenting görs: Från dem som inträffade 1987 och 1997, fram till utbrottet av den globala finanskrisen 2007 - 2008 beror ju på att Bretton Woodssystemet övergavs.

Att avskaffa systemet med fasta växelkurser, koppla loss dollarn från guldet, vilket skedde den 15 augusti 1971 var det som innebar ju slutet för Bretton Woods-systemet. Min uppfattning är således att vi måste införa ett nytt Bretton Woods-system för att skydda oss från framtida finanskriser.

Om västvärlden håller fast vid den monetaristiska politik - som för närvarande råder i världen riskerar vi att ofrånkomligt att gå in i en ny mörk tidsålder med en hotande ny fascism, om vi inte inför en ny ekonomisk världsordning.