[Hemsida] [Skicka vykort]


Den svarta måndagen
Av Mats Lönnerblad - Ledaren  - 28 februari 2015

I sin bok: I pengarnas tid i översättning av Roland Poirier Martinsson beskriver den kände historiken och författaren Niall Ferguson finansvärldens historia och dess ständigt återkommande kriser. (Albert Bonniers förlag, 2009). Han berättar vilken roll pengar spelar, från forntid till nutid.

När Niall Fergusson skriver om nutid är det lätt att bli engagerad eftersom han talar klarspråk. Han berättar bland annat om "den svarta måndagen" som inföll den 19 oktober 1987 i Amerika. Den följdes av den svenska bankkrisen 1987 - 1993; som jag själv skrivit om i många av mina artiklar och böcker. Genom att läsa Fergusons bok förstår man lättare hur finansiella kriser uppstår. Det började med att Dow föll med förskräckande 23 procent, vilket gör den till en av bara fyra dagar då index sjunkit med mer än tio procent under en enskild handelssession.

Första sidan i New York Times morgonen därpå sammanfattade läget när den ställde frågan: "Är 1987 lika med 1929 ? Svaret på den frågan är att så var det inte i USA. Det var etter värre i Sverige efter det att kreditregleringen släpptes helt fri i Sverige 1985. Storbankerna börja utlova guld och gröna skogar - åt alla som behövde krediter - utan att göra några ordentliga kreditbedömningar. Så inleddes den största bankkris, Sverige någonsin skådat.

I Amerika innebar den svarta måndagen att raset nästan en tredjedel värdeförlust för amerikanska aktier på nästan en biljon dollar. Rasets orsaker diskuterades intensivt. Federal Reserve hade månaden innan höjt räntan från 5,5 till 6 procent.

Men den officiella utredningen, under ledning av Nicholas Brady, lade en stor del av börskraschen på mekaniska, prisintensiva försäljningar från ett antal institutioner, som utnyttjade portföljförsäkrade strategier, och ett litet antal aktiefondsfondsgrupper som reagerade på återköpen, som ett antal aggresiva, handelsinriktad institutioner som försökte sälja i förväntan på ytterligare nedgång på marknaden.

I Amerika avvärjdes denna kris snabbt genom Alan Greenspans svar på "den svarta måndagen". Han hade nyss tillträtt tjänsten som högsta chef för Federal Reserve och befäste snabbt den amerikanska centralbankens beredskap att verka som en källa till likviditet och ge sitt stöd åt det ekonomiska och finansiella systemet. I USA blev denna kris avvärjd innan den hunnit explodera.

Under samma period i Sverige fortsatte svenska banker att låna ut mer och mer pengar till fastighetsmarknaden, som om ingenting hade hänt. Fastigheterna såldes sedan vidare till allt högre fantasipriser och till dåligt underhållna fastigheter med negativ direktavkastning.

Tjugo år senare; år 2007, med början i USA, inträffar den svåraste finanskris världen upplevt sedan den stora depressionen, skriver Ferguson. Inom loppet av drygt ett år inträffade saker som fick påståendet att finansaktörernas rikliga ersättningar kunde rättfärdigas med hänvisning till deras extraordinära skicklighet att framstå som rena skämtet.

Lehman Brothers hade gått omkull. Citigroup hade förlorat 18,7 miljarder dollar under 2008, vilket eliminerat deras vinster sedan 2005. Både Goldman Sachs och Morgan Stanley hade tvångsförvandlats, från investmentbanker till förvaltningsbanker, vilket signalerade att en affärsmodell som funnits sedan 1930-talet låg för döden. Alla banker som överlevde hade tagit emot kapitaltillskott från statskassan inom ramen för återhämtning av problematiska tillgångar.

I Sverige fick bankerna i början av denna period låna av Riksbanken som ställde säkerheter som allmänheten och företagen fick betala. Den globala finanskrisen som drabbade västvärlden med början 2007 utgör en bra påminnelse om en av finanshistoriens eviga sanningar. Förr eller senare spricker alla bubblor.

År 2015 har vi fortfarande en europeisk bankkris. Den europeiska centralbanken trycker nya pengar för att stötta bankerna. Räntan i Sverige är nere under noll. Den stora skillnaden mellan USA och Sverige är att USA tar konsekvenserna av en kris och låter de skyldiga betala och straffas, medan Sverige gör som strutsen som doppar huvudet i sanden och låtsas om ingenting har hänt och att ingen ansvarig har felat.

Därför vill jag gärna påminna bankminister Bo Lundgren som vid ett tillfälle, och vid en stor föredragning när jag var inbjuden som handlade svenska bankkrisen (1987 - 1993) lovade att en oberoende kommission skulle utreda vad som hänt. Någon utredning värd namnet har fortfarande inte skett.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen och
Sveriges Bankkunders Riksförbund



Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida