[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort]

Frågan är motiverad eftersom regeringen Reinfeldt fortfarande efter mer än 20 år sedan – när man beslutade sig för att tillåta bankerna att säga upp krediterna för välskötta svenska företag under den förra svenska bankkrisen– fortfarande inte vidtagit några som helst åtgärder för att utreda vad det var som hände, eller åtminstone ge ekonomisk amnesti, åt alla de företagare som orättfärdigt drabbades och tvingades till kostsamma processer för att få rätt i sak utan att få något gehör för vad som hände.

De ekonomiska påföljderna för alla de företagare, som fick klä skott för vad krisbankerna ställt till med under krisen 1987 - 1993, och senare tvingades att processa i domstol för att få rätt i sak – utan att få något som helst gehör för hos våra domstolar för de stora ekonomiska påföljder – av indragna kreditlöften, uppsagda bankgarantier och krediter och erhållna byggnadskreditiv som aldrig placerades, blev ju katastrofala för alla som oskyldigt drabbades.

Den gången kunde krisbankerna ostraffat lägga beslag på alla de utsatta företagens tillgångar, medan man lät kunderna behålla skulderna. De som orättfärdigt drabbades blev därför hårt skuldsatta resten av livet, medan cheferna för de misskötta bankerna kunde avgå med stora avgångsvederlag, och utan några som helst straffpåföljder.

De inblandade politikerna – som sett till att ge bankerna fria händer mot företagskunderna – kunde däremot fortsätta att agera som om ingenting hänt. Carl Bildt och Bo Lundgren som bar huvudansvaret fick inte väljarnas förtroende efter sitt agerande, men kunde ändå fortsätta sina karriärer som om ingenting hade hänt. Carl Bildt som utrikesminister, när Fredrik Reinfeldt blev vad till statsminister. Den förre statsministern Göran Persson utsåg Bo Lundgren till chef för Riksgälden som belöning för vad han hade ställt till med.

Men det är inte bara under den största bankkrisen i Sveriges historia som politikerna försöker sopa misstagen under mattan och dölja vad som skett genom att skylla myndigheternas och sina egna misstag på andra.

Det gäller även M/S Estonia som under hårt väder under en färd från Tallin mot Stockholm i september 1994 förliste. Fler människor omkom än vid någon annan fartygsolycka i fredstid i Norden – 852 människor dog, sedan fartygets bogvisir brutits loss i de fyra meter höga vågorna och vatten strömmade in på bildäck. Fartyget fick en kraftig slagsida som snabbt förvärrades, vilket gjorde det svårt att ta sig ut. Mindre än en timme efter det första tecknet på att någonting var fel hade fartyget sjunkit.

Trots en haveriutredning som inte är värd namnet har flera konspirationsteorier framställts rörande rörande själva haveriorsaken. Vad som däremot är fastlagt är att fartyget M/s Viking Sally (M/S Estonia) endast hade byggts för trafik i kustnära vatten på rutten Stockholm – Mariehamn – aldrig ha tillåtits ge sig ut på längre rutter på havet.

Tillståndsmyndigheterna gjorde därför fel som gav Estonia tillstånd att ge sig ut på öppet hav. I stället för att utreda den felaktiga tillståndgivningen fick Svea Hovrätts president Johan Hirschfeldt som fick i uppdrag att utreda huruvida Estonia smugglat vapen/militärt gods ombord, en fråga som han heller aldrig utredde ordentligt. Han gjorde bara en utredning som inte kunde inge något som helst förtroende för Estoniaexperterna.

TV 4 kunde sedan avslöja att Johan Hirschfeldt som var ängslig för att sanningen skulle komma fram hade förstört allt bakgrunds– och utredningsmaterial så att ingen heller kunde kontrollera hans bristfälliga arbete. I Estoniafallet har det från början förstörts bevismaterial på löpande band i en skrämmande omfattning. Hirschfeldt blev ohållbar som chef för Svea hovrätt, anser advokaten Dr Henning Witte som i början av 1995 erhöll uppdraget av den största anhörighetsföreningen efter Estoniakatastrofen att hjälpa dem med skadeståndsanspråk på grund av produktansvar gentemot det tyska Meyervarvet som byggde färjan.

Problemet var bara det att varvet inte kunde ställas till ansvar eftersom det var tillståndsmyndigheterna som skulle krävts på skadestånd då de svenska politikerna skyllde på varvet i stället för att ta ansvar för de felaktiga tillstånden som fortfarande kan beivras då skadestånd mot staten inte kan preskriberas, vare sig i Estoniafallet eller för vad som hände oskyldiga företagare under den förra bankkrisen där svenska staten i högsta grad var inblandad, genom att tillåta bankerna att likvidera kunder på löpande band.

Vad bägge tydliga exemplen visar är hur svenska regeringar gör allt för att smita ifrån sitt politiska ansvar – så fort det inträffar en kris eller en större olycka – där regeringen eller ansvariga myndigheter inte förmått att agera på rätt sätt. Det tar alldeles för lång tid att få rätt i sak i vårt land. I fallet med Estonia skyllde regeringen på varvet som byggde Estonia, när det i själva verket var den svenska tillsyningsmyndigheten som borde tagit sitt ansvar vilket gör staten ansvarig för vad som inträffade oavsett alla andra konspirationsteorier som inte längre går att bevisa eftersom svenska staten förbjudit alla dykningar runt fartyget.

När det gäller den förra bankkrisen 1987 – 1993 är det ordentligt klarlagt att det var de svenska bankerna som var på obestånd på grund av vårdslös kreditgivning och bristande kapitaltäckningsgrad att regeringen i första hand borde tänkt på att skydda de skötsamma företagen mot bankernas uppsägningar av krediter, i stället för att tillåta krisbankerna att råna sina kunder.

Bankerna och politikerna skyllde bankkrisen på kunderna. I stället för att göra en oberoende utredning av vad som skett – brydde sig regeringen inte om alla de riksdagspropositioner som de riksdagsmän som var angelägna om att en sådan utredning snarast borde ha tillsats för att utreda de olagliga turerna i Sveriges genom tidernas största bankkris.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen