”Svensk ekonomi utvecklas starkt. Statens budgetunderskott de kommande åren beräknas bli det största sedan början på 1970 – talet”, skrev regeringen Reinfeldt i sin finansplan hösten 2007.

2007 hade redan den amerikanska bankkrisen brutit ut. Själv hade jag påbörjat min senaste bok: ”Finansfrossa” (2008) för att bland annat berätta om de ekonomiska effekterna av den globala bankkrisen, som redan då var under uppsegling.

Det verkar som den svenska regeringen fortfarande inte vill ta till sig att vad man måste värna om företagen i första hand, när det är bankkris. I Sverige tänker man bara på hur det skall gå för bankerna när det är kris och lämnar samtidigt företagen i bankernas våld, på samma sätt som skedde under den förra bankkrisen.

Medan chockverkan av den globala bankkrisens effekter bara växer. I flera länder (bland annat Sverige) är en fjärdedel av industriproduktionen inställd. Jobben försvinner i allt snabbare takt, i både Sverige och utomlands. Oron för sociala sammanbrott stiger, samtidigt som banksektorn – trots massiva kapitalinjektioner – fortfarande är under stark press.

Den svenskbaserade företagssektorn fortsätter att krympa snabbt, samtidigt som cirka en halv miljon svenskar, bara under de senaste åren, fått nya utländska arbetsgivare. I ett näringsliv där ägandet och därmed styrfunktionen väljer att flytta utomlands blir det alltid stora problem.

När självständiga svenska företag blir utländska dotterbolag, får utländska ägare i den enorma omfattning som skett och fortfarande sker i Sverige, väljer de utländska köparna i de flesta fallen också att minska produktionen i vårt land, till förmån för sina egna och andra länder.

Det är knappast en tillfällighet att stora f d svenska företag som ABB (Asea) Outokompo (Avesta) Pfizer, Akzo Nobel (Nobelindustrier) (Pharmacia) Stora Enso, Deutsche Ban (Bilspedition) Rexam PLM som alla fortfarande driver verksamhet i Sverige väljer att flytta hem stora delar av sin produktion när det blir en global bankkris.

De stora riskkapitalbolagen, som med hjälp av AP-fonderna hjälper till att förverkliga de utförsäljningarna, gnuggar händerna och tar ut hutlösa bonusar. Vinsterna på försäljningarna hamnar sedan i olika skatteparadis. AP-fondernas chefer och de stora försäkringsbolagens chefer som varit med och bidragit till den snabba utförsäljningen av svenska företag får vara med och delar på vinsterna, i form av okontrollerade bonusersättningar, som både LO och Svenskt Näringsliv bejakar.

De som får stå med Svarte Petter i handen är pensionsspararna, som får se sitt kapital krympa, eftersom skatteintäkterna minskar i landet och alla som blir arbetslösa och nu får svårt att hitta nya jobb. Sammantaget formar raden av exempel ett olycksbådande mönster vad som håller på att hända i Sverige.

Ingen som värnar om Sveriges utveckling borde kunde vifta bort detta med att ägarnas nationalitet saknar realekonomisk betydelse.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund