[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Det var inget tillfälle att den dåvarande socialdemokratiske finansministern Allan Larsson valde ”stålmannen” Björn Wahlström till ny styrelseordförande i krisdrabbade Nordea 1991 sedan både VD:n Rune Barnéus och styrelseordföranden Tony Hagström fått sparken. Som f d löntagarkonsultlöntagarkonsult hade Allan Larsson tidigare samarbetat med Björn Wahlström i samband med att SSAB bildades.

Att Tony Hagström blev sparkad som ordförande berodde på bankens enorma kreditförluster från slutet av 1980-talet som han aldrig hade informerat om. Dessa doldes väl i både gamla PK-banken och Nordbanken, och bara en del av dem offentliggjordes, men först hösten 1990.

Rune Barnéus avsked berodde på ”allvarlig kritik” från dåvarande Bankinspektionen. Kritiken var så allvarlig att ingen bank vare sig förr eller senare råkat ut för någonting liknande. Rune Barnéus blev så uppskärrad att han inte vågade visa upp den kritiska rapporten för sin ordförande under en hel månad. Och när han väl fattat mod fick han sparken samma dag !

Att Björn Wahlström sedan valde f d försäkringsagenten Hans Dalborg till VD i banken har också sin naturliga förklaring. Dalborg hade tidigare varit med och hjälpt Björn Wolrath, försäkringsbolagets Skandias f d VD ur en knipa i mitten av 80-talet. På den tiden hade den (internationellt sett) lilla Skandia alltför stora åtaganden i ansvarsförsäkringar, bl a inom läkemedel och hälsovård samt för bolagsstyrelser i USA.

Det betydde 800 miljoner kronor i förlust för Skandia 1984 och 500 miljoner i förlust 1985. Hans Dalborg förstod genast vad saken gällde och beordrade stopp för alla nya ansvarsförsäkringar i USA och sade upp de flesta kontrakten, varefter Skandias USA-bolag så småningom hamnade på rätt köl igen.

Hans nya uppgift i Nordea var av samma ”städgumme-karaktär” och bestod i att säga upp alla företagskrediter som han trodde gick att säga upp. Detta för att Nordeas obestånd skulle kunna hävas, och för att banken snarast skulle uppnå stipulerad kapitaltäckningsgrad.

Björn Wahlström för sin del hade ju liknande erfarenheter. Första gången han blev satt att rensa upp i ett statligt bolag var det gruvor och stålverk det handlade om. Då gällde det sammanslagningen av Norrbottens Jernverk med Grängesberg och Domnavarvet 1977 - 78. Fackföreningen fick finna sig i att 6.000 jobb försvann.

När Björn Wahlström 1991 tillträdde som ny ordförande i Nordea kommenterade han sitt nya jobb med en liknelse: ”I stålbranschen måste man ha nerver av stål, mage av plåt och huggtänder av järn.”

Det var nog dessa egenskaper han tänkte på när han tillsatte Hans Dalborg som VD i krisdrabbade Nordea. Wahlström ansåg att alla företag är lika men tänkte sig nog inte riktigt in i konsekvenserna att säga upp krediter för företag med livskraftiga affärsidéer och sund ekonomi.

Löntagare får sin A-kassa och behöver inte lida nöd i dagens Sverige, men det är ju företagen som livnär Sverige. Att ta död på 60.000 företag, vilket skedde i Sverige, har fått fullkomligt orimliga konsekvenser, med en gigantisk statsskuld som följd, något som vi alla får känna av.

Förutom att säga upp alla krediter som gick att säga upp blev agenten Dalborgs och stålmannen Wahlströms först uppgift att skaffa fram ”friska pengar” till banken. Paniken hade nämligen börjat sprida sig bland Nordeas två miljoner privatkunder.

”Byt bank”, var Sven-Olof Wärnsunds, dåvarande chef för Bankinspektionens konsumentgrupp, råd till oroliga småsparare redan 1990. Paniken var allmänt utbredd bland Nordeas privatkunder, eftersom de ansåg sig riskeraatt tvingas betala för bankens enorma kreditförluster. Alla var oroliga för de kraftigt försämrade villkor, som sedan mycket riktigt blev följden av Nordeas obestånd.

Den nya bankledningen förklarade att det funnits fler lik i garderoben än man vågat drömma om och att man omedelbart behövde ett kapitaltillskott. Hur många lik man hittat vågade man dock inte berätta. Men Björn Walhström och Hans Dalborg meddelade att man behövde dryga 5 miljarder, varav staten som majoritetsägare skulle stå för 70%.

Men Nordeas hela egna kapital var sedan länge förbrukat, och det räckte inte med de 5 miljarder som banken försäkrat. Men om Wahlström och Dalborg talat sanning den gången hade det inte blivit några pengar.

Björn Wahlström gjorde som demagog vid denna tidpunkt stort intryck på riksdagen. Hans färgstarka språk och försäkringar om att en lösning var i sikte gjorde intryck på både riksdag och regering.

Fortfarande ville inte Nordea erkänna att banken var på obestånd. ”Nordbanken måste öka det egna kapitalet för att expandera i normal takt”, var den nytillträdde VD:n Hans Dalborgs lögnaktiga version av det stora kapitalbehovet.

Ny friska pengar skulle ge Nordea den rörelsefrihet banken behövde efter 1990-års kreditförlust och väntade stora kreditförluster 1991. En aktieemission där statens innehav på 70 procent späddes ut till drygt 50 procent kunde dock ske utan något riksdagsbeslut, och förslaget därför och gick igenom utan några större protester !

Hade allmänheten den gången fått veta sanningen skulle någon emission aldrig kunnat äga rum, eftersom såväl allmänheten som riksdagen blev lurade om Nordeas ”verkliga” kapitalbehov.

Som jag ser denna emission har den tillkommit under falska förespeglingar, för vilket såväl Hans Dalborg som Björn Wahlström fortfarande bär ett personligt ansvar. Emissionen utgör således en direkt stöld ur statskassan !

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen