[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]


I industrialismens spår
Av Mats Lönnerblad - Ledaren - 15 juni 2003

föddes socialismen. I Sverige har socialismen tagit överhand. Resultaten av den förda politiken innebär en ekonomisk katastrof för landet. Under de sista trettio åren har detta betytt ett stegvis stagnerande välstånd för hela landet.

Den tidigare så framgångsrika kapitalistiska utvecklingen för Sveriges del, har förbytts mot lönearbetarnas och tjänstemännens diktatur. Bara för bara trettio år sedan låg Sverige i topp. Numera har landet förpassats ner till 18-e plats i den ekonomiska välfärdsligan. De stora visionerna har försvunnit. Kapitalism har genom den socialistiska förde politiken, ersatts av en socialistisk kravmaskin.

I takt med att den svenska ekonomin försämras börjar den socialdemokratiska regeringen med dess socialistiska samarbetspartners ställa allt större krav på företagen. Det senaste olyckliga riksdagsbeslutet som skedde strax före sommaruppehållet 2003, innebär att företagen också skall svara för att bekosta den tredje sjuklöneveckan för anställda. Beslutet måste betraktas som att sparka hela det svenska näringslivet i magen.

De positiva förhållanden som industrialismen tidigare förde med sig, var ett av de industriella intressena behärskat samhällstillstånd. Dessa förhållanden var av både teknisk, ekonomisk, social och politisk innebörd. Den ekonomiska betydelsen av den industriella revolutionen som startade i England omkring 1760, kan inte nog överskattas.

Denna rörelse som innebar rationellare brukningsmetoder för jordbruket, och stordriftens tillväxt, kom först att revolutionera hela Europa för att sedan sprida sig till övriga delar av världen. På kontinenten och i Nord - Amerika kom samma rörelse i gång först under det sista årtiondet av 1700-talet.

Den industriella lönearbetarklassen, (arbetare och tjänstemän) som en gång uppstått under maskinteknikens utveckling har skaffat sig allt större makt på entreprenörernas och företagarnas bekostnad.

Här i landet har denna politiska makt under större delen av de sista femtio åren innehafts av socialdemokraterna. De motsatte sig aldrig den kapitalistiska utvecklingen, men har samtidigt genom en i de närmaste konfiskatorisk beskattning, försökt göra allt för att göra livet surt för kapitalisterna.

Resultaten av denna förödande socialistiska politik ser vi i dag. Den svenska kronan har fallit som en sten mot omvärlden. Det flesta storföretagen har sålts till utlandet. De medelstora företagen har i praktiken försvunnit. Nu försvinner även de mindre företagen från landet eller läggs ner.

Under de senaste 27 åren ( sedan 1976) har statens budget visat underskott alla år utom åtta. Ett underskott måste täckas med lån vilket betyder att statsskulden ökar. Under den svenska bankkrisen ökade den svenska statsskulden med tusen miljarder kronor, plus ränta. 60.000 friska företag försvann. 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet.

Svenska politiker (från vänster till höger) verkar inte förstå inte företagens betydelse för den ekonomiska utvecklingen.

Om de gjorde detta skulle radikala förändringar har skett för länge sedan (som att lägga ner landsting och privatisera större delen av samhället) så snart det blev maktbyte i riksdagen.

I dag svarar den offentliga sektorn för en stor del av sysselsättningen. Borgerliga regeringar är också rädda att förlora röster. Därför sker inga större förändringar överhuvudtaget inom denna sektor, medan landet fortsätter att blöda.

Den ödesdigra hösten 1992 hade den samlade borgligheten den politiska möjligheten att rycka ut till företagens försvar. Den borgerliga regeringen som då hade makten, fortsatte då bara att försvara den fasta växelkursen, i stället för att låta kronan flyta i tid. Följden den gången blev att företagarna tvingades betala skyhöga räntor både under och efter bankkrisen.

Gota Bank och Nordea (gamla Nordbanken) som var skyldiga att begära sig själva i konkurs redan den 1 februari 1990, kunde fortsätta sin verksamhet som om ingenting hade hänt, och i stället försätta sina kunder i konkurs. Det skedde genom att krisbankerna fick tillstånd av den dåvarande bankministern Bo Lundgen (m) att försätta sina friska företagskunder i konkurs, som inte längre passade in i krisbankernas ”portfölj”.

Vad jag efterlyser är därför en regering, som på samma sätt som under den industriella revolutionen går företagens intressen till mötes, i stället för att motverka den kapitalistiska utvecklingen som bara är det som skapar de rätta förutsättningarna ett lands välstånd.

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen


Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida