[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]


Vem är rättshaverist ?
 Av Alf Susaeg 2 nov. 2006

På Högskolans i Kristianstad webbsida hittade jag nyligen artikeln nedan. Den skrevs den 24 augusti 2003 men är om möjligt än mer aktuell idag. Eftersom skribenten har citerat en artikel som jag själv skrev för tio år sedan, som även publicerats på BRFs webbsida, får den 'gå med' utan särskild kommentar. Så här lyder artikeln:

"Rättshaverisk vem är det och vad är en rättshaverisk egentligen?
Kan det vara en metafor för en person som försöker få rätt i en sak som berör henne/honom väldigt mycket, havererar på grund av det maktmissbruk som akademikerna på olika myndigheter tar till för att visa vem som har makten i sin hand och blir en risk för etablissemangets fortsatta elitism och maktmissbruk i det tysta?

Begreppet rättshaverist kommer av adjektivet rättshaverisk med betoning på e:t och avser "Den som vill ha sin rätt". Den som slår upp ordet "rättshaverist" i ordlistan får förklaringen: "person som påstridigt hävdar sin rätt". Enligt synonymordlistor är epitetet rättshaverisk liktydigt med egensinnig, enveten, hårdnackad, motspänstig och tjurskallig.

Om detta skriver Alf Susaeg i ett debattinlägg hos Bankrättsföreningen. Här är ett stycke ur det:  ”Begreppet uthållig är detsamma som envis, tålmodig, oförtruten, energisk, flitig och ihärdig. Egenskapen rättshaverisk är negativ och förkastlig medan egenskapen uthållig är positiv och aktningsvärd. Samtidigt föreligger släktskap mellan huvudbegreppens synonymer som kräver rejäla semologiska lappkast för att respektive uttryck ska hamna i rätt fack.
Tanken är att epitetet rättshaverist är sprunget ur förgångna tiders makthavares behov av ett redskap för 'språklig eliminering' av uthålligt rättssökande medborgare. De i sammanhanget störande släktskapen mellan de positiva synonymerna ovan och deras negativa kusiner har med den här tesen undanröjts med ett odelat negativt samlingsbegrepp; rättshaverisk. Ett språkligt väl kamouflerat, med tiden dito inarbetat och därmed effektivt redskap för uppsåtligt förtal. Den som i dagens Sverige utpekas som rättshaverist utsätts tveklöst för andras missaktning. En peststämpel som får förödande effekter i det enskilda fallet, eftersom föraktet i synnerhet omfattar myndigheters och makthavares fortsatta inställning till den utpekade. Epitetet rättshaverist brukas därför allt mer frekvent av skrupelfria makthavare som enkelt, snabbt och effektivt vill undanröja s k obekväma rättssökanden 'utan rättegång och dom'.
Eftersom begreppet är så väl inarbetat inom rättssystem, myndigheter och andra maktens boningar räcker det med att ordet rättshaverist och ett personnamn kombineras för att det aktuella fallet ska processas av sig självt. Med given utgång. Makthavares djupgående aversioner mot uthålligt rättssökande medborgare är väl kända. Ett anmärkningsvärt faktum med tanke på att sk rättshaverister i motsats till terrorister och många framgångsrika makthavare aldrig brukar odemokratiska eller illegala medel i sina strävanden. Att hata eller frukta en våldsam terrorist är begripligt. Men att samma inställning omfattar medborgare som i sitt fredliga rättssökande håller sig till de demokratiska spelreglerna står inte lika klart. Vissa makthavares motvilja mot sk rättshaverister saknar således tydliga motiv och får därför skälet till aversionen sökas på det personliga och psykologiska planet. Ligger motivet i att rättshaveristen besitter egenskaper som gör denne för beslutsam, för uthållig eller för rättsinnad - i makthavarens tycke ? Eller i makthavarens insikt om att den rättssökande har rätt men att dennes rätt på grund av makthavarens orätt inte 'får' eller 'kan' bejakas ?"

Hela roligheten kan du läsa här och den är otroligt beskrivande och omåttligt bra skriven, av Alf Susaeg.

Walter Kölzer som även han från sin synvinkel beskriver epitetet på ett synnerligen bra sätt: "Rättshaverist ? Javisst !" skriver Alf Susaeg, och ger en lektion om begreppets semantiska (orduppkomst) hemvist. Han påstår, att ordet kommer från adjektivet "rättshaverisk" och avser "Den som vill ha sin rätt". Må dä ? Begreppet skulle lika gärna kunna härledas från substantivet "rättshaveri", "den som alltid havererar, alltid förlorar sin rätt".
Jag vill påstå att den senare tolkningen är mera adekvat i nutid, även om den må vara mindre rätt i semantiskt avseende (det vet jag inte). I vart fall är haveristen om inte i sjönöd, så dock i livsnöd med döden som en god vän, i många fall den siste vännen haveristen tyckte sig kunna lita på. Jag vet hur det känns, men jag kan hålla min vän döden på avstånd tills han själv känner sig välkommen".

Att det ständigt dyker upp regimkritiker som försöker nå ut med sina budskap och av den anledningen blir kallade rättshaverister eller rent av terrorister, beror på (vilket jag tycker är uppenbart) att regimen arbetar så hårt för att tysta ner dem.
I den frågan måste jag ställa samma fråga till de styrande som de alltid ställer till människor som ställer sig positiva till personlig integritet och förändringar som leder till förbättringar för gemene man, nämligen, vad har de att dölja ? Eftersom de med en frenesi som får myror att verka lata ger sig på enskilda individer på ett så maktfullkomligt och grymt sätt som de gör.

Som regimkritiker eller om du överhuvudtaget står på dig gentemot etablissemanget (banker, försäkringsbolag m.m.), är det inte särskilt svårt att bli rättshaverist. Det är inte så svårt att förstå varför om man känner till de metoder etablissemanget har för att med mycket stor framgång tysta ner starka människor som vågar stå för sin kritik mot dem.

Svartlistning från arbetsmarknaden, sämre sjukvård (om man överhuvudtaget får någon), brottsprovokationer, olyckshändelser, utmätningar efter att banker medvetet sålt fastighet med förlust då de vet att det bara är att skicka räkningen till kronofogden som också säljer dina prylar för en spottstyver för att få det hela mycket snabbt överstökat utan någon som helst hänsyn till individen då de inte själva behöver bry sig det minsta m.m.

Anledningen till att ordet uppkommit är som du vet vid det här laget att myndigheterna behöver ett ord för att tala om för varandra och för media att det är personen de kallar rättshaverist som det är fel på. I de flesta fall stämmer garanterat inte detta. Myndigheter tar ofta beslut utan att bry sig ett dugg om konsekvenserna för de individer som drabbas av dem, även om besluten kan vara helt livsavgörande för den enskilde individen. Bland myndigheter kan man även räkna in institutioner som banker och försäkringsbolag som kör över folk utan minsta hänsyn.
Rädda oss från dessa maktens terrorister och allt det maktmissbruk de utsätter befolkningen i Sverige för. Det är de som egentligen är rättshaverister och använder den makt de har för att tysta ner dem som har andra åsikter om vad som är ett fungerande och värdigt samhälle.

SÄPO är etablissemangets väktare som kväser dem som önskar sig ett samhälle där alla verkligen är lika inför lagen och får samma möjligheter att utvecklas på det sätt de själva önskar. Dom bryter själva mot alla lagar förordningar och konventioner som finns ändå förväntar de sig att befolkningen skall följa de samma. Vilket det inte finns någon som helst rim och reson i.

Blågula frågor skriver om SÄPO och om yttrande(o)frihet:
"Sverige har fått ett samhällsklimat, där risken är påtaglig att den medborgare som yttrar sig blir stämplad, som någon slags ond människa. Istället för att bemöta kritiker i sak svarar det mediala och politiska etablissemanget med etiketter och tillmälen. Detta avskräcker människor från att ge uttryck för sina åsikter, det signalerar att man inte ska bry sig. Kritiker tystas och samtal kommer av sig, innan de ens har börjat. Inte desto mindre finns behovet av dialog, för att vi ska komma närmare lösningar på de allvarliga problem som vi känner av. Det måste skapas ett klimat där olika uppfattningar får komma fram och meningsmotståndare möts med en grundläggande respekt. Alla ska få yttra sig, och få prata till punkt. Vi måste lyssna på varandra, och försöka förstå. Därmed inte sagt att någon ska undgå berättigad kritik, men envar har rätt att bli bemött i sak - inte genom tillmälen, kränkningar eller hot. Fakta ska mötas med fakta, argument med argument. Påståenden ska bedömas efter sin sakliga innebörd, inte efter vem som framför dem eller vilka känslomässiga associationer uppgifter kan ge. Lika litet som meteorologer fördöms när de ger prognoser om dåligt väder, lika litet ska detta drabba medborgare som pekar på problem, och vill diskutera lösningar.
Sverige behöver ett medborgerligt samtal."

Här slutar Högskolans artikel och avslutas det hela med en omtagning av inläggets enligt min mening viktigaste mening: ”Sverige behöver ett medborgerligt samtal!”

Alf Susaeg


Informera en kollega:

Bankrättsföreningen


Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida