|
[Hemsida]
[Brf-direkt] [Skicka
vykort] [Tipsa ditt nätverk]
Vem är rättshaverist ?
Av Alf Susaeg 2 nov. 2006
På Högskolans i Kristianstad
webbsida hittade jag nyligen artikeln nedan. Den skrevs den 24 augusti
2003 men är om möjligt än mer aktuell idag. Eftersom skribenten har
citerat en artikel som jag själv skrev för tio år sedan, som även
publicerats på BRFs webbsida, får den 'gå med' utan särskild
kommentar. Så här lyder artikeln:
"Rättshaverisk vem är det och vad är en rättshaverisk egentligen?
Kan det vara en metafor för en person som försöker få rätt i en sak
som berör henne/honom väldigt mycket, havererar på grund av det
maktmissbruk som akademikerna på olika myndigheter tar till för att visa
vem som har makten i sin hand och blir en risk för etablissemangets
fortsatta elitism och maktmissbruk i det tysta?
Begreppet rättshaverist kommer av adjektivet rättshaverisk med betoning
på e:t och avser "Den som vill ha sin rätt". Den som slår upp
ordet "rättshaverist" i ordlistan får förklaringen:
"person som påstridigt hävdar sin rätt". Enligt
synonymordlistor är epitetet rättshaverisk liktydigt med egensinnig,
enveten, hårdnackad, motspänstig och tjurskallig.
Om detta skriver Alf Susaeg i ett debattinlägg hos Bankrättsföreningen.
Här är ett stycke ur det: ”Begreppet uthållig är detsamma som
envis, tålmodig, oförtruten, energisk, flitig och ihärdig. Egenskapen rättshaverisk
är negativ och förkastlig medan egenskapen uthållig är positiv och
aktningsvärd. Samtidigt föreligger släktskap mellan huvudbegreppens
synonymer som kräver rejäla semologiska lappkast för att respektive
uttryck ska hamna i rätt fack.
Tanken är att epitetet rättshaverist är sprunget ur förgångna tiders
makthavares behov av ett redskap för 'språklig eliminering' av uthålligt
rättssökande medborgare. De i sammanhanget störande släktskapen mellan
de positiva synonymerna ovan och deras negativa kusiner har med den här
tesen undanröjts med ett odelat negativt samlingsbegrepp; rättshaverisk.
Ett språkligt väl kamouflerat, med tiden dito inarbetat och därmed
effektivt redskap för uppsåtligt förtal. Den som i dagens Sverige
utpekas som rättshaverist utsätts tveklöst för andras missaktning. En
peststämpel som får förödande effekter i det enskilda fallet, eftersom
föraktet i synnerhet omfattar myndigheters och makthavares fortsatta inställning
till den utpekade. Epitetet rättshaverist brukas därför allt mer
frekvent av skrupelfria makthavare som enkelt, snabbt och effektivt vill
undanröja s k obekväma rättssökanden 'utan rättegång och dom'.
Eftersom begreppet är så väl inarbetat inom rättssystem, myndigheter
och andra maktens boningar räcker det med att ordet rättshaverist och
ett personnamn kombineras för att det aktuella fallet ska processas av
sig självt. Med given utgång. Makthavares djupgående aversioner mot uthålligt
rättssökande medborgare är väl kända. Ett anmärkningsvärt faktum
med tanke på att sk rättshaverister i motsats till terrorister och många
framgångsrika makthavare aldrig brukar odemokratiska eller illegala medel
i sina strävanden. Att hata eller frukta en våldsam terrorist är
begripligt. Men att samma inställning omfattar medborgare som i sitt
fredliga rättssökande håller sig till de demokratiska spelreglerna står
inte lika klart. Vissa makthavares motvilja mot sk rättshaverister saknar
således tydliga motiv och får därför skälet till aversionen sökas på
det personliga och psykologiska planet. Ligger motivet i att rättshaveristen
besitter egenskaper som gör denne för beslutsam, för uthållig eller för
rättsinnad - i makthavarens tycke ? Eller i makthavarens insikt om att
den rättssökande har rätt men att dennes rätt på grund av
makthavarens orätt inte 'får' eller 'kan' bejakas ?"
Hela roligheten kan du läsa här och den är otroligt beskrivande och omåttligt
bra skriven, av Alf Susaeg.
Walter Kölzer som även han från sin synvinkel beskriver epitetet på
ett synnerligen bra sätt: "Rättshaverist ? Javisst !" skriver
Alf Susaeg, och ger en lektion om begreppets semantiska (orduppkomst)
hemvist. Han påstår, att ordet kommer från adjektivet "rättshaverisk"
och avser "Den som vill ha sin rätt". Må dä ? Begreppet
skulle lika gärna kunna härledas från substantivet "rättshaveri",
"den som alltid havererar, alltid förlorar sin rätt".
Jag vill påstå att den senare tolkningen är mera adekvat i nutid, även
om den må vara mindre rätt i semantiskt avseende (det vet jag inte). I
vart fall är haveristen om inte i sjönöd, så dock i livsnöd med döden
som en god vän, i många fall den siste vännen haveristen tyckte sig
kunna lita på. Jag vet hur det känns, men jag kan hålla min vän döden
på avstånd tills han själv känner sig välkommen".
Att det ständigt dyker upp regimkritiker som försöker nå ut med sina
budskap och av den anledningen blir kallade rättshaverister eller rent av
terrorister, beror på (vilket jag tycker är uppenbart) att regimen
arbetar så hårt för att tysta ner dem.
I den frågan måste jag ställa samma fråga till de styrande som de
alltid ställer till människor som ställer sig positiva till personlig
integritet och förändringar som leder till förbättringar för gemene
man, nämligen, vad har de att dölja ? Eftersom de med en frenesi som får
myror att verka lata ger sig på enskilda individer på ett så
maktfullkomligt och grymt sätt som de gör.
Som regimkritiker eller om du överhuvudtaget står på dig gentemot
etablissemanget (banker, försäkringsbolag m.m.), är det inte särskilt
svårt att bli rättshaverist. Det är inte så svårt att förstå varför
om man känner till de metoder etablissemanget har för att med mycket
stor framgång tysta ner starka människor som vågar stå för sin kritik
mot dem.
Svartlistning från arbetsmarknaden, sämre sjukvård (om man överhuvudtaget
får någon), brottsprovokationer, olyckshändelser, utmätningar efter
att banker medvetet sålt fastighet med förlust då de vet att det bara
är att skicka räkningen till kronofogden som också säljer dina prylar
för en spottstyver för att få det hela mycket snabbt överstökat utan
någon som helst hänsyn till individen då de inte själva behöver bry
sig det minsta m.m.
Anledningen till att ordet uppkommit är som du vet vid det här laget att
myndigheterna behöver ett ord för att tala om för varandra och för
media att det är personen de kallar rättshaverist som det är fel på. I
de flesta fall stämmer garanterat inte detta. Myndigheter tar ofta beslut
utan att bry sig ett dugg om konsekvenserna för de individer som drabbas
av dem, även om besluten kan vara helt livsavgörande för den enskilde
individen. Bland myndigheter kan man även räkna in institutioner som
banker och försäkringsbolag som kör över folk utan minsta hänsyn.
Rädda oss från dessa maktens terrorister och allt det maktmissbruk de
utsätter befolkningen i Sverige för. Det är de som egentligen är rättshaverister
och använder den makt de har för att tysta ner dem som har andra åsikter
om vad som är ett fungerande och värdigt samhälle.
SÄPO är etablissemangets väktare som kväser dem som önskar sig ett
samhälle där alla verkligen är lika inför lagen och får samma möjligheter
att utvecklas på det sätt de själva önskar. Dom bryter själva mot
alla lagar förordningar och konventioner som finns ändå förväntar de
sig att befolkningen skall följa de samma. Vilket det inte finns någon
som helst rim och reson i.
Blågula frågor skriver om SÄPO och om yttrande(o)frihet:
"Sverige har fått ett samhällsklimat, där risken är påtaglig att
den medborgare som yttrar sig blir stämplad, som någon slags ond människa.
Istället för att bemöta kritiker i sak svarar det mediala och politiska
etablissemanget med etiketter och tillmälen. Detta avskräcker människor
från att ge uttryck för sina åsikter, det signalerar att man inte ska
bry sig. Kritiker tystas och samtal kommer av sig, innan de ens har börjat.
Inte desto mindre finns behovet av dialog, för att vi ska komma närmare
lösningar på de allvarliga problem som vi känner av. Det måste skapas
ett klimat där olika uppfattningar får komma fram och meningsmotståndare
möts med en grundläggande respekt. Alla ska få yttra sig, och få prata
till punkt. Vi måste lyssna på varandra, och försöka förstå. Därmed
inte sagt att någon ska undgå berättigad kritik, men envar har rätt
att bli bemött i sak - inte genom tillmälen, kränkningar eller hot.
Fakta ska mötas med fakta, argument med argument. Påståenden ska bedömas
efter sin sakliga innebörd, inte efter vem som framför dem eller vilka känslomässiga
associationer uppgifter kan ge. Lika litet som meteorologer fördöms när
de ger prognoser om dåligt väder, lika litet ska detta drabba medborgare
som pekar på problem, och vill diskutera lösningar.
Sverige behöver ett medborgerligt samtal."
Här slutar Högskolans artikel och avslutas det hela med en omtagning av
inläggets enligt min mening viktigaste mening: ”Sverige behöver ett
medborgerligt samtal!”
Alf Susaeg
|