Transfereringarna har blivit en gökunge som hotar vård, skola och omsorg, skriver docent Anne-Marie Pålsson. Ökad kontroll kan minska aptiten. Men en ordnad reträtt från ett ohållbart högskattesamhälle och en avtrappning av förmånerna tar tid; människor måste hinna bygga upp sparkapital och privata försäkringar. De höga skatterna har gjort att de flesta bara har staten att lita till när det kniper. Reformarbetet måste därför, präglas av långsiktighet - och inledas skyndsamt.

 Vi har inte världens högsta skattetryck för att vi har världens bästa vård, skola och omsorg eller världens bästa rättsväsen, försvar och infrastruktur. Nej, vi har världens högsta skattetryck för att vi har världens mest generösa transfererings system som ersätter praktiskt taget varje form av inkomstbortfall.

Generositeten är nu så vidsträckt att vi i praktiken har rätt till evig försörjning från skattekollektivet utan något egentligt krav på motprestation och med bara minimal kontroll.

Den budgetmässiga kostnaden för detta utjämningssystem är enorm. Bara utgifterna för sjukskrivningarna och förtidspensionerna beräknas nästa år uppgå till 120 miljarder, vilket överstiger de totala utgifterna för all utbildning: från grundskolans årskurs ett till doktorsexamen.

Frågan är dock om inte de sociala kostnaderna ar än högre. Människor anpassar sig efter rådande omständigheter och skapar sin egen moral. När det är lika lönsamt - och därtill acceptabelt - att leva på andras ansträngningar, väljer många det alternativet. Detta urholkar självrespekt och värdighet och uppmuntrar oss, om än indirekt, att bli fripassagerare i systemet.

30 år har gått sedan Gunnar Myrdal, en av socialdemokratins hyllade tänkare, slog fast att den då rådande skattestrukturen "förvandlat de tidigare så hederliga svenskarna till ett folk av fifflare". Hans analys är aktuell än i dag. Fripassagerarbeteendet är som en svulst som har spridit sig i hela samhällskroppen.

"Fripassagerarbeteendet är som en svulst som har spridit sig i hela samhällskroppen"

Den förälder som fuskar genom att lyfta sjukpeng för vård av sjukt barn, men samtidigt arbetar och låter barnet befinna sig på dagis ska inte kritiseras mer än den som skattefifflar, eller den som flyttar sig själv och sina miljoner ut ur Sverige - men inte drar sig för att utnyttja svensk välfärd under semestern, sjuk- och åldringsvård när de som gamla återvänder till Sverige eller gratis högskoleutbildning för sina barn.

Och inte förtjänar den politiker som plockar ut reseersättning som saknar täckning mer aktning än den som svartjobbar och samtidigt lyfter bidrag från det offentliga.

Fripassagerarbeteendet är sällan fusk - utan något mycket värre. Det handlar om en förskjutning av våra värderingar. Respekten för andras arbete har eroderats; alltfler anser sig ha rätt till frukten av andras ansträngningar.

Att komma tillrätta med detta är inte lätt, ty för de allra flesta är bidrag den enda trygghet som vid behov står att uppbringa. Det höga skattetrycket har lett till att individerna inte kunnat bygga upp ett eget kapital.

Sparandet hos de svenska hushållen har under decennier varit internationellt sett lågt. Medianförmögenheten låg 1999 på samma nivå som 1983 och uppgick till drygt 60 000 kr per individ. 40 procent av svenskarna saknade helt förmögenhet eller hade större skulder än tillgångar. Varje tal om skattesänkningar och ökat egenansvar, som flera karensdagar, blir därför ett hot.

Statens starka grepp om svensken blir alltså svårt att lossa med mindre än att kapitalbildningen ökar även i de breda inkomstskikten. Men detta tar tid. Reformarbetet måste därför präglas av långsiktighet för att reträtten ut ur högskattesamhället ska bli ordnad.

Först måste utvecklingen bromsas. I valet mellan sänkta ersättningar, ökad självrisk eller ökad kontroll är det sista mest attraktivt, ty det försämrar inte läget för dem som verkligen behöver hjälp.

Det inkräktar visserligen på den personliga integriteten, men den olägenheten väger lätt jämfört med behovet av att öka skyddet för dem som finansierar systemet. Skyddet för privat ägande måste stärkas. Enskilda personer "kan inte känna sig trygga, om de vet med sig att ett enkelt majoritetsbeslut i riksdagen helt eller delvis kan beröva dem det kapital som de sparat ihop.

Vi har flera exempel på hur s-regeringar konfiskerat privat egendom genom tillgångsskatter. Det är därför fastighetsskatten och förmögenhetsskatten först av alla bör avvecklas.

Viktigast är dock att bryta den onda spiral där skatter, bidrag och undersysselsättning jagar varandra.

De höga skatterna gör svensk arbetskraft dyr. För att vara anställningsbar måste därför kompetensen vara i motsvarande grad hög. Men många av dem i arbetsför ålder som inte arbetar saknar tillräcklig kompetens eller förmåga att arbeta full tid på de villkor som i dag gäller på svensk arbetsmarknad.

Därför måste arbetsmarknaden göras mera flexibel så att också dessa individer kan delta.

Öka till exempel rörligheten mellan arbetsuppgifter och möjligheten att arbeta deltid, och gör enklare arbeten billigare för uppdragsgivaren.

Ytterst handlar frågan om hur långt statens ansvar ska sträcka sig vid sjukdom och arbetslöshet. Modifieringar av det befintliga systemet, av det slag riksdagledamöterna (fp) Bo Könberg och Karin Pilsäter skisserar i DI den 16 januari reducerar visserligen en del av

dagens avarter, men löser inte de grundläggande problemen med offentliga "försäkringar":, hur användningen av skattekollektivets pengar ska kontrolleras, och hur individen ska hindras från att överutnyttja reglerna.

Detta talar för att statens ansvar i första hand begränsas till icke försäkringsbara risker: födelseskador, svåra trafikskador etcetera. Mer självrisk - karensdagar - och lägre förmånsnivåer måste därmed införas på sikt.

Men denna nedtrappning i ersättningen från staten måste ske parallellt med en skattesänkning, så att individerna hinner bygga upp egna trygghetssystem genom privata försäkringar, eget sparkapital etcetera.

Den svenska välfärdspolitiken har blivit som en gökunge i den svenska budgeten, och den tränger nu undan andra verksamheter - vård, skola och omsorg. Transfereringssystemet måste bantas för att rädda den välfärd som vi är beredda att betala för.

Anne-Marie Pålsson
docent i nationalekonomi och riksdagsledamot (m)

Copyright