Fientligheten mot medborgarnas aktiviteter har sedan några decennier varit en drivande orsak för en oavlåtligt växande byråkrati.

Icke minst småföretagarna har förvandlats till villebråd i för en demokrati väsensfrämmande aktioner trots att åtminstone i valtider välviljan mot dem artikuleras så att de utpekas som ryggraden i landets ekonomi och drivkraften för ekonomisk tillväxt.

För en tid sedan startade angreppen mot åkarna. Vår politiska regim hade glatt oss med nollvisionen som sin målsättning att helt avskaffa dödsolyckorna i trafiken men verkligheten riskerade att avslöja inkompetensen. Antalet dödsoffer i trafiken hade stigit när de enligt politikernas beslutsamma visioner borde ha försvunnit.

I 90 trafikolyckor med dödlig utgång skulle lastbilar ha varit inblandade, en insinuation i skuldfrågan som vreds till rak anklagelse genom att vägverkets generaldirektör Ingemar Skogö anklagade åkarna för att pressa yrkesförarna och samtidigt ge dem för lite information om trafikregler och uppförande i trafiken.

Åkarnas organisation hade ej kraft att protestera mot dessa falska anklagelser. Enligt deras ombudsman prioriterar de trafiksäkerheten , ”vi kan alla bli bättre och anordnar kurser i trafiksäkerhet för yrkesförarna.”

Den 30 juni 2003 rapporterade Text TV om en trafikolycka med två dödsoffer. En personbil hade kommit över på mötande körbana och frontalkrockat med en långtradare.

Trafikolyckan illustrerar hur statistik kan omvandlas till lögn. Det är faktiskt farligt att frontalkrocka med tyngre fordon utan att dödstalen på minsta sätt visar på undermålighet hos yrkesförarna eller nonchalans hos åkarna, inte ens om de ses som missaktade småföretagare eller arbetsgivare.

För inte så länge sedan var våra myndigheter kända för oväld och kompetens. I dag ingår bland andra generaldirektörerna för myndigheterna i ett politiskt förläningssystem som tycks förutsätta att myndigheternas informationer anpassas till regimens ordergivning eller förväntningar.

En informations- och beslutsmodell som passar en enpartistat till föga glädje för medborgarna.

Efter midsommarhelgen (2003) rapporterades om den högsta dödssiffran i trafiken på 10 år.

Den 24 juni 2003 meddelades i median att ombyggnaden av ”Dödens väg” dröjer. Det är fråga om en outbyggd vägsträcka Ulricehamn – Borås som är en vanlig tvåfilig väg medan de 45 milen mellan Stockholm och Göteborg över Jönköping och Borås i övrigt är trefilig med regelbundna omkörningssträckor.

Besparingskrav får Vägverket att skjuta på byggandet av motorväg mellan Borås och Ulricehamn, säger Emma Stemme, projektledare för ombyggnaden av väg 40 till Dagens Nyheter: Det är dyrt och besvärligt att bygga om till motorväg mellan Ulricehamn och Borås .

I dagsläget tror jag inte det kan ske före 2015 med tanke på de senaste prioriteringarna som gjorts inom Vägverket och besparingarna i statens budget.

Vägverkets generaldirektör ville på måndagen ej kommentera uppgifterna. På fråga till trafikminister Ulrica Messing (DN 2/7) om vägprojekt försenas på grund av regeringens samarbete med vänstern och miljöpartiet svarar hon att samarbetet lett till att vi prioriterat pengar på järnvägssidan och mindre pengar på vägsidan.

Den 3 juli publicerade tidningarna uppgifter om att allt fler rattfulla dör på vägarna.. 28 % av de dödade 2002 jämfört med 31 % 1989. Enligt statistiken dödades 17 lastbilsförare 2002 – ingen var alkoholpåverkad.
Den 12 juli var det dags för nytt propagandautspel:

Antalet dödsfall i trafiken minskar löd rubriken i Svenska Dagbladet. 1994 var antalet dödsoffer i trafiken 238, 1996 234 och 2003 återigen 234. Även med bortseende från nollvisionen är det fråga om ett trafikpolitiskt fiasko.

Under den gångna perioden har nämligen krockkuddar både fram och i sidorna blivit obligatoriska i personbilarna. Dessa och andra säkerhetsförbättringar i fordonen, har medfört att en bil som för tio år sedan klarade en krock i 50 kilometer i timmen i dag klarar en krock i 70 kilometer, borde ha nedbringat dödstalen.

Vad statistiken visar är fantastiskt glädjande säger vägverkets generaldirektör Ingemar Skogö, även om han finner den nedåtgående trenden långsammare än han önskar.

Rimligen är det välbekant för generaldirektören Skogö att vid de 90 lastbilsolyckorna med dödlig utgång var knappast någon yrkesförare skyldig och därmed ej heller är några åkare medskyldiga utan syndabockar för trafikpolitikens tillkortakommande.

Man kan kanske se vägverkets svek av sitt ansvar som uttryck för det smicker ämbetsmännen enligt H C Andersen hemföll åt i Kejsarens nya kläder.

Å andra sidan utmärkes enpartistaten av nonchalans mot medborgarnas liv och av en enastående maktkoncentration för de styrande och deras underdåniga myndigheter i beskydd av medierna.

Enpartistatens tillväxt bör granskas i belysning av beteckningen det statsbärande partiet för socialdemokratin som med sin maktapparat av formellt opolitiska men realiter med partiapparaten förbundna politiserande krafter som fackföreningsrörelsen, den kooperativa företagssfären med Konsum, Kooperativa förbundet, OK och Folksam, Riksbyggen och SABO, HSB och Hyresgästföreningarna, ABF och Folkets Hus föreningarna.

Att vårt land saknar en politisk opposition är tyvärr ej ägnat att förvåna.

Lennart Hane
Advokat

Bankrättsföreningen
Copyright