Sämre förmånsrätt för bankerna skulle göra det mycket svårare att låna för företag i landsorten. Kreditförsäkring är en bra lösning för att öka låneutrymmet. En garanti från de lokala kreditgarantiföreningar som nu växer fram i Sverige torde dock bli billigare och har dessutom andra fördelar, skriver konsulten Per Åhlström, som för L0:s räkning granskat landsortens finansiella infrastruktur.

Det saknas ett helhetsgrepp på landsortsföretagens finansieringsfrågor. Den förmånsrättsordning som livligt debatterats i DI den senaste tiden tar bara upp en detalj i detta problemkomplex.

Förmånsrättsordningen måste ses i ett större sammanhang.

Per-Ivan Lundberg hävdar att hanteringen av obeståndsföretag fungerade bra till 1976. Det är säkert sant, men sedan dess har mycket hänt som gjort det svårare att rekonstruera företag, särskilt i landsorten. Förändringen av lönernas placering i förmånsrättsordningen är bara en faktor.

Sedan 1976 har Sveriges ekonomi internationaliserats och kreditmarknaden avreglerats.

Vi har haft en bankkris, som bland annat lett till att de lokala bankerna, med lokala ägare och avgränsade verksamhetsområden, har försvunnit.

Börsnoterade banker med Sverige och världen som marknad kan inte göra samma bedömningar som de gamla lokala bankerna.

Bankkrisen har lett till skärpt banklagstiftning som tvingar bankerna till en mer försiktig säkerhetsbedömning.

Den snabba befolkningsminskningen i stora delar av Sverige har minskat marknadsvärdet på all fast egendom utanför vissa mindre tillväxtområden, och därmed också minskat den säkerhetsmassa som landsortsföretagen förfogar över.

I de områden som är föremål för regionalpolitisk omsorg är det än värre, eftersom anläggningstillgångar som finansierats med regionalpolitiska medel inte räknas in i säkerhetsmassan då bankerna bedömer företagens kreditvärdighet.

Faran med den föreslagna försämringen av företagshypotekens placering i förmånsrättsordningen är förmodligen inget större problem i landets tillväxtområden.

För landsortsföretagen skulle förändringen däremot minska kreditkapaciteten avsevärt.

I förening med de så kallade Basel II-reglerna, som ålägger bankerna att också värdera den operativa risken i företagen, skulle det höja bankernas kostnader för utlåning till små och medelstora landsortsföretag så mycket att det är tveksamt om de skulle fortsätta med verksamheten.

De som slagits hårdast mot förändringen är inte "kapitalstarka banker", som Dl påstått, utan erfarna bankmän och småföretagare med stor erfarenhet från finansiering av landsortsföretag.

Per-Ivan Lundberg kommer med ett konstruktivt förslag till förändring då han föreslår separationsrätt vid konkurser.

Det är faktiskt inte rimligt att andra tillgångar än de som ett företag betalat för ingår i konkursboet.

Torbjörn Wängemars förslag att företagen ska ta kreditförsäkringar är också konstruktivt, även om egenintresset är uppenbart. Det finns dock faktiskt ett bättre och billigare sätt för landsortens företag att ordna billigare, fler och större krediter. Det är att bilda en lokal kreditgarantiförening som ställer ut kreditgarantier för sina medlemmar.

Sveriges kreditgarantiförening väntas, som paraplyorganisation, få bankoktroj inom kort.

Det handlar om en beprövad modell som funnits länge både på kontinenten och i USA.

I Europa finns 1 000 sådana föreningar i 17 länder, och deras utestående garantier uppgår till mer än 600 miljarder kronor.

I Sverige har behovet tidigare inte varit uttalat, det fylldes av de många små banker med god lokalkännedom som nu försvunnit.

En kreditgarantiförenmg har flera fördelar jämfört med en kreditförsäkring. För det första kan kostnaderna hållas nere genom att kreditföreningens bedömningar grundar sig på att medlemmarna känner varandra. Det är ett högt socialt pris att betala för den som tvingar föreningen att infria sin garanti, varför förlustrisken är liten.

Allt talar för att en kreditgaranti från en kreditgarantiförening blir billigare än en. kreditförsäkring.

En kreditgarantiförening blir dessutom ett naturligt forum för lokala företagares affärsutveckling. Detta ska man inte heller bortse från då man försöker minska antalet konkurser. Det finns mer än ett exempel på hur företag genom samverkan klarat till exempel leveranskrediter genom att dela på risk och förtjänst.

Det informella nätverk som skapas genom en kreditgarantiförening hjälper dessutom småföretag att lösa andra finansieringsproblem som myndigheter och byråkrater bryr sina hjärnor med.

Företag startas och överlever i miljöer med god finansiell infrastruktur. Den strukturen blir sundast om företagen själva bygger den.

Tyvärr är detta svårt i ett land där alla tycks betrakta det som självklart att marknadsbrister ska täckas med statliga bidragspengar och inrättande av fler myndigheter. Staten borde stimulera privata initiativ som har betydelse för tillväxt och finansiell infrastruktur, i stället för att med egna medel och egna institutioner rycka undan grunden för sådana initiativ.

Per Åhlström
Konsult och författare till ”Pengar sökes - om landsortens finansiella infrastruktur”

Copyright