Girighet och kortsiktiga vinstintressen har styrt kapitalisterna länge nog. Och vad har de egentligen åstadkommit? För att bygga upp förtroendet för svenska företag igen krävs en ny moral, skriver SvD:s förre chefredaktör Bertil Torekull, som ser ett föredöme i Ikea och Ingvar Kamprad.

I mer än fem år har jag på rätt nära håll kommit att följa möbeljätten Ikea, nu senast på två resor till Ryssland, men också under ständiga samtal med Ingvar Kamprad och olika medarbetare. Mellan 1998 och 2003 växte Ikea både i resultat och omsättning med mer än det dubbla samtidigt som aktiemarknaden världen över skakats i grunden. Vi har sett flaggskepp som Ericsson och ABB nära nog haverera och glorian kring finansfamiljerna halka snett medan mirakelstämplade IT-entreprenörer (Framfab, Icon Medialab etc) blåsts ut som tändstickor i storm.

Girighet och kortsynthet har slagit klorna i de mest respekterade karriärer och ödelagt förtroendet för marknaden. Varför går ett företag bra och andra inte? Är det Börsens fel? Finns ett inbyggt blint öga i aktiemarknadens sätt att agera?

Bo Ekman, i 15 år P G Gyllenhammars grå eminens, blottlägger inifrån i sin upproriska bok "Himmel och helvete" (Ekerlids) hur destruktivt storkapitalet och dess makthavare utvecklats. Illusionen om en evig boom i en värld styrd av gränslöst kapital har brustit, i stället för en hotande djungelkapitalism pläderar Ekman för en ny "god kapitalism".

I vilkens tjänst ska företagen arbeta? Har aktörer som Percy Barnevik, Peter Wallenberg, Lars-Eric Petersson, Lars Ramqvist, Bo Berggren, Claes Dahlbäck, Gabriel Urwitz m fl åstadkommit något annat under guldåren än uppblåsta utspel, fusioner och transaktioner som berikat dem själva och andra insiders, många lika gnälliga, pretentiösa och utan annan patriotism än den som slår vakt kring A- och B-aktiemodellen. I vanligt folks ögon tycks aktiemarknaden ha byggt in en omoral som privata företag undslipper. Ta som en motbild Ikea och dess agerande i Ryssland. Sedan tidigt 60-tal drömde Kamprad om den ryska marknaden. Trots det rigida sovjetsystemet skapades ett embryo till affärer, kunskap och vänskaper att senare utnyttja. Efter unionens fall 1989 gjorde Ikea det första seriösa försöket att bita sig fast i imperiet, men tvangs till återtåg, dyrt och smärtsamt men rikt på lärdomar. Först med succéstarten 2000 av varuhuset i Khimky utanför Moskva kunde grundarens då redan 40-åriga vision realiseras med möjligheter som redan verkar outtömliga.

Min fråga är om detta ryska äventyr över huvud taget hade platsat i ett börsnoterat företag utsatt för omogna analytikers otålighet och affärspressens flämtande nyhetskrav? Ikeas tidiga förluster skulle av börsen uppfattats som stridande mot aktieägarevärdet, man skulle ha talat om fiasko, ifrågasatt vd:s omdöme och krävt byte av styrelse. Den ryska satsningen skulle sannolikt ha dömts ut.

Ikea självt har betraktat Ryssland långsiktigt, självklart att förr eller senare exploatera både som centralt inköpsland och som egen marknad och som därför fick kosta innan man lyckats. Som onoterat stiftelseägt företag, men med en stark inre kultur mån om ödmjuka men lönsamma (!) dygder, slapp Ikea att exponera sig in i minsta delbeslut inför en lysten ägarkrets eller en pockande analytikerkår. Man har gått på affärskänsla, på passion. Det har gett beslutsfrid och energi, organisk tillväxt före spekulation och uppköp, vinsterna använda för att bygga morgondagen utan att snegla mot börskurser eller magstarka optioner. Är alltså slutenheten i onoterade företag själva hemligheten?

Så enkelt är inte svaret. Börsföretagens öppenhet är en chimär. I ett makalöst hemlighetsmakeri klubbade ABB Barneviks/Lindahls pensioner under ögonen på bl a Wallenbergarna. Beslut i företag som Enron, Worldcom har fattats av en ledarkrets som trots den publika bolagsformen men i skydd av ett ansiktslöst ägarskap, typ fonder, institutioner, visat sig oåtkomlig för genomlysning.

I Ikea har en enda stark ägare med ett heligt koncept gjort det lättare att uppträda som den gode kapitalisten i termer av framförhållning, tålamod, kapitaluppbyggnad och miljö - låt oss kalla det att ta ansvar för framtiden. Ikeas system för belöningar (franchising/delägarskap) har ej heller varit sämre för bolagets utveckling än de där ledare i börsföretag skott sig skamlöst medan institutionerna blundat och kunderna åsidosatts, se Skandia som rysaren nummer ett.

I detta perspektiv utgör Ikeas historia nära nog en manual för vad god kapitalism kan åstadkomma när den bygger på grundvärden som enkelhet, sparsamhet och hederlighet, kvaliteter och långsiktighet. Och även om inte alla företag utvecklas till ett Ikea så borde en och annan slutsats kunna dras om var den goda kapitalismen bäst trivs. I privata företag, stora som små (ibland på börsen men då med urstarka ägare som i H&M och Clas Ohlson) där ägaransiktet är ansvarigt eller i börsföretag där ägarna är ansiktslösa och chefstjänstemän som icke satsat en enda egen kopek riskfritt kan agera kortsiktigt utan att straffas av annat än eftervärldens dom.

Det vore underbart om nye Ericssonchefens beslut att investera egna slantar i det blödande företaget markerade en första signal om en ny kaptalistisk moral.

Bertil Torekull
f d chefred Veckans Affärer, Dagens Industri och Svenska Dagbladet

Fotnot: Ikea omsatte l998 drygt 50 miljarder kronor, i dag betydligt mer än 100 miljarder. 38 000 medarbetare har blivit över 70 000. Antalet varuhus steg från 137 till 175. 13 nya hus ska öppnas 2003. Katalogen trycks i 120 miljoner exemplar eller 20 miljoner fler än 1998. Torekulls bok "Historien om Ikea" har nyligen utkommit i pocket.

Svenska Dagbladet
Copyright