[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Filmaren och författaren Michael Moore är inte nådig i sin kritik av USAs president George W Bush i sin senaste bok: Dude, where´s my country ( Warner Books, 2003). Skulle uppgifterna stämma att USAs nuvarande president bara låtit sig styras av egna och andras affärsintressen  inom olja - och vapenindustrin i sin ämbetsmannabana, och medvetet ljugit om anledningen till invasionen av Irak, är min uppfattning att han inte lär bli omvald som president  i år, för en ytterligare en period av 4 år.

Bokens titel: Dude, where´s my country
Författare: Michael Moore
Förlag: Warner Books, 2003
Antal sidor: 224

Michael Moore fruktar mot bakgrund av vad som redan har hänt att George W Bush i likhet med sin far som också var president under en period, vill försöka göra ett Texas av hela landet. Enligt honom har USA har redan tvingats utkämpa två krig helt i onödan, sedan terrordådet mot World Trade Center den 11 september 2001. Det inte är helt osannolikt att ett tredje eller fjärde krig är i antågande om Bush blir återvald som president, anser författaren.

Hans uppfattning är att det inte finns någon värre lögn än den som används för att skrämma mödrar och och fäder så mycket att de skickar sina barn att utkämpa ett krig, som i själva verket  behövde utkämpas, eftersom det aldrig förelåg någon verkligt hot mot landet.

Den officiella orsaken till att USA angrep Irak, var att landet hade massförstörelsevapen som hotade USA:s inre säkerhet. En uppgift som snart visade sig inte stämma med verkligheten.

Dessa lögner kallar Moore för Texasstora whopperslögner som George W Busch stab snabbt fabricerar och levererar till sina kunder. Och som det amerikanska folket okritiskt sätter i sig. Stora, saftiga, lögner. De slinker ner så lätt och smidigt bara för att folk inte reflekterar när de hör dem.

Frankrike som hade bestämt sig för att inte delta i kriget mot Irak, har fått utstå mycket spott och spe, för att man försökte övertala USA att låta vapeninspektörerna att göra sitt jobb i Irak. Det skulle ske genom att undersöka om det verkligen fanns några massförstörelsevapen. Den franske utrikesministern, Domenique de Villepin varnade USA inför FNs säkerhetsråd , redan innan invasionen, för att låta sig luras genom att vidta handlingar som de sedan skulle få ångra.

Villepin anser att valet för inblandning från stormakterna i  andra länders angelägenheter står mellan två världsbilder. Han vänder sig mot dem som väljer att använda våld och tror att de den vägen kan lösa världens komplicerade problem, med snabba och preventiva ingripanden. I stället  föreslår  Villepin långsiktig, och beslutsam handling.

Han påpekade redan innan kriget mot Irak att inga varaktiga relationer mellan stater kan byggas, utan dialog och respekt för motparten. Här är det ihärdighet och principfasthet som måste gälla. I synnerhet för demokratiska länder som också måste föregå med gott exempel. Det är när man ignorerar detta som man löper störst risk för missförstånd, radikaliering och våldsspiral, vilket i högsta grad gäller för Mellanöstern. Ett område som är fullt av sprickor och uråldriga konflikter, där stabilitet måste vara huvudmålet.

När Frankrike framför dessa synpunkter kallar Bushadministrationen landet för "svikarnas axelmakt". Man förolämpar Frankrikes president Jacques Chirac, för att han vågat kritisera USAs agerande i Irak. När fransmännen inte delade USAs uppfattning om hur Irakkrisen skulle lösas för att uppnå demokrati, betraktade USA franmännen som USAs fiender.

Jim Saxton från New Yersey, republikansk ledamot av representanthuset, föreslog t o m lagstiftning som skulle hindra franska företag från att få amerikansk finansiering till återuppbyggnadsuppdrag i Irak.

Det amerikanska folket var inte sena med att nappa på betet sedan de hade serverats dessa franska whoopers. Franskt vin hälldes ut på gatorna, och på en restaurang i New Yersey spolades det ner på toaletten. Franska restauranger undveks. Amerikanska semesterfirare skrinlade sina planer på att resa till Frankrike - bokningarna gick ner med 30 procent.

Kongressens matsal ersatte "french fries" (pommes frites) med "frihets - frites" på menyn   och följde därmed exemplet från en restaurang i North Carolina som i sin tur följde exemplet från ett försök under första världskriget att döpa om tysk "sauerkraut (surkål) till "frihetskål."

När det gäller Irakkrisen tycks USA ha glömt bort att Frankrike i själva verket alltid varit Förenta Staternas främsta vän. Nästan en tredjedel av Frankrikes direkta utlandsinvesteringar görs i USA. Det var fransmännen som ledde Förenta nationernas säkerhetsråd dagen efter den 11 september när rådet fördömde attackerna och krävde att gärningsmännen skulle ställas inför rätta. Jacques Chirac var den förste utländske ledare som kom till USA efter attackerna för att visa sitt stöd och framföra sina kondoleanser.

I boken avslöjar författaren också de "särskilda förhållanden" mellan familjen Bush och den saudiska kungafamiljen, som beror på familjen Bush intressen i olje -  och vapenindustrin. Saudarabien är den största leverantören av olja till USA.

Saudarabien har också världens största kända oljereserver. När Saddam Hussein invaderade Kuwait 1990 var det i själva verket de saudiska grannarna som kände sig hotade och det var därför som George Bush far kom till deras undsättning. För vilket den saudiska kungafamiljen fortfarande står i tacksamhet mot familjen Bush.

Vad Michael Moore tycker om familjen Bush går inte att ta miste på. Han anser att USA:s allra viktigaste uppgift just nu är att se till att George W Bush förlorar valet 2004. Enligt Moore går alla vägar till förödelse genom honom och hans administration.

Dude, where´s my country är ett  rakt, roligt och rått angrepp på USAs president George W Bush. Mannen som enligt Michael Moore halkade in i Vita Huset på en oljefläck. Och enligt honom också fixat till valresultatet i Florida till sin egen fördel. Den fråga som jag ställer mig efter att ha läst boken, är om denna beskrivning är sann ?

För min egen del värjer jag mig mot bokens alltför förenklade retorik. Hur man bär sig åt för att lösa svåra ekonomiska och politiska problem i ett annat land är ingen lätt uppgift.. Att efter många år av diktatur och förtryck försöka förvandla Irak till ett demokratiskt land, kan inte heller vara fel. Även om metoderna måste få diskuteras ordentligt. Bevisligen är det USA:s president George W Bush, som  personligen sett till att diktatorn och förtryckaren Saddam Hussein förlorat makten.

Frågan om Bush skall få sitta kvar som president ännu en period, beror nog slutligen också på hur mycket införandet av demokrati i Irak kommer att kosta USA: befolkning, i både människoliv och pengar. Vilken fortsättning som följer är det därför ännu ingen som vet..

Mats Lönnerblad
Författare och litteraturkritiker

Bankrättsföreningen