[Hemsida] [Skicka vykort]


Livet från den ljusa sidan
Av Mats Lönnerblad  - 4 augusti 2013

Mellan åren 1532 och 1567 utom François Rabelais fem böcker om jättarna Gargantua och Pantagruel som fått namn om sig att vara de frodigaste alster som någonsin publicerats. I dessa böcker blomstrar Rabelais fabuleringskonst med en oemotståndlig blandning av lekfulla infall, lärda citat, spirituella paradoxer och råa skämt som gör böckerna till en fantastisk läsning.

Bokens titel: Pantagruel de törstigas konung
Författare: Francois Rabelais
Översättning och förord av Holger Petersen Dyggve
Efterord av Harry Järv
Illustrationer av Gustave Doré
Förlag: Bokförlaget Atlantis 1981

Boken: Pantagruel de törstigas konung (Atlantis förlag 1981) i översättning och med förord av Holger Petersen Dyggve och med efterord av Harry Järv tillhör en av mina absoluta favoriter. (François Rabelais (1494 -1533) började som munk, kom sedan över på medicinens område, avlade läkarexamen och blev vetenskapsman. Böckerna om Gargantua och Pantagruel, som gjorde honom världsberömd som författare, skrev han på lediga stunder.

Det existerar en kontrast mellan formen och det verkliga innehållet i Rabelais´ verk. Det är brytningen mellan den döende medeltiden och den gryende renässansen som slår igenom. Formen och fantastiken är typiska medeltidsprodukter, budskapet är i stort sätt sympatiskt prov på renässansens framtidstro och humanistiska livsideal.

Tack vare sin friska fabuleringskonst och sin ordskapande förmåga räknas Rabelais i likhet med Montaigne som den franska prosans skapare. Den förhärskande sterila kunskapen under medeltiden såg han som livsfientlig.

Munkarna får sig ordentligt påskrivet klosterlivet och munkmentaliteten kände ju Rabelais till av egen erfarenhet. Hans aptit på livet och att skildra det i ljusa färger var jättelik och grotesk. Han tuggar sönder och sväljer hycklande präster, hårklyvande lärda och ohederliga ämbetsmän, med samma friska aptit som han litterära skapelser Gargantua och hans son Pantagruel slukade mat och drack kopiösa mängder av vin.

Rabelais´stil har sina rötter i den senmedeltida folkliga berättarkonsten, som kännetecknas av barnsliga överdrifter och grov erotik och gärna redogör för fantasiska äventyr som de som Pantagruel upplever i boken: Pantagruel de törstigas konung.

På pedagogikens område är Rabelais en föregångare till Locke och Rosseau när han ivrar för individuellt avpassad uppfostran med hänsyn tagen till ålder och när han utvecklar hur kunskapsbegäret skall väckas och tillfredsställas. Han tror på kunskapens möjlighet att skänka mänskligheten en lycklig framtid.

I sina böcker gisslar Rabelais åtskilligt i 1500-talets franska samhälle. I den andra boken, gjorde Pantagruel, de törstigas konung, stor lycka på sin tid. I boken visar han upp en djärvhet i tankar och angrepp som kanske i ingen annan av sina böcker.

Romanen sönderfaller i tre skilda delar. Första delen med beskrivningen av Pantagruels barndom och första ungdomstid, vilken han tillbringar under resor i den franska landsorten vars universitet han i tur och ordning besöker.

Andra delen, bokens huvudavsnitt skildrar den unge mannens vistelse i Paris, där han vinner rykte för sin lärdom. Här införs såsom Pantagruels trogne följeslagare Panurge, som Rabelais tillskriver samma egenskaper som Falstaff och Sancho Panza.

I romanens tredje avsnitt berättas vidlyftigt om deras äventyr tillsammans.

Till glanspunkterna i boken hör bland annat ett brev som Gargantua sänder till sin son Pantagruel sedan han anlänt till Paris för att studera, där är en gripande hymn till livet från den ljusa sidan och renässansen ära, där Rabelais framlägger ett helt nytt program för den nya tiden och med en annan uppfostran.

I brevet prisar Rabelais den blomstringstid för den högra utbildningen som inträtt och drar upp konturerna för ett program för den undervisning han anser vara nödvändig för var och en som är kallad att inta en mer eller mindre framträdande roll i samhället. Detta program står i överensstämmelse med dåtiden humanisters intellektuella ideal och står i bjärt kontrast till det tidigare utbildningsväsendes "korvstoppning".

Vid vistelsen i Paris är Pantagruels lärljunge Panurge en välkommen gäst hos damerna i de högsta kretsarna. Han blev så övermodig att detta, att han ville gör sin kur för en av stadens förnämsta damer. Kapitlet som handlar om den ständigt kärlekskranke Panurge, som blir kär i en förnäm parisiska, tycker jag själv tillhör en av de roligaste berättelserna i boken. Hon ville inte veta av honom. Men han tog sin gruvliga hämnd, när han sedan spelar parisiskan ett fult spratt, vilket vållade henne stora olägenheter

I de kapitel där Pantagruel avgör en tvist i en synnerligen dunkel och svårlöst tvistefråga som juristerna efter åratals av processande misslyckas med att tolka och döma i tycker jag själv är en annan av bokens höjdpunkter. Att man bör tala och skriva i överensstämmelse med gängse språkbruk, och sedan framlägga sin sak på ett tydligt sätt i rätten, efterlyste man redan under renässansen. Samma sak gäller i ännu högre utsträckning i dag.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen

Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida