[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]


Tondöva bankdirektörer
Av Mats Lönnerblad - Bankrättsföreningen - 16 dec. 2010

I slutet av januari 2010 var Swedbank, som första svenska bank, tvingad att införa allmänt bonusstopp. Huvudskälet var den rekordförlust på 10,5 miljarder kronor, som borde ha redovisats långt tidigare, men som banken till slut blev tvingad att redovisa.
Förlusterna hade uppkommit genom Swedbanks ogenomtänkta och våldsamma satsning i Baltikum.

Bokens titel: Den nya överklassen
Författare: Bengt Ericson
Förlag: Fischer & Co, 2010

Den nye VD:n för den krisdrabbade storbanken Michael Wolf ville fortsätta med att betala ut bonusar, men fick vika sig. Exemplet visar enligt författaren Bengt Ericson i den nya boken: ”Den nya överklassen” (Bokförlaget Fischer & Co, 2010) hur Sveriges ekonomiska elit tar för sig, hur det än går för det företag de är anställda i.

Ericson har varit ansvarig utgivare för Dagens Industri (DI), chefredaktör för Veckans Affärer och mångårig korrespondent i London och New York. År 1991 tilldelades han stora journalistpriset för sin berättarförmåga.

Bengt Ericson reagerar våldsamt på hur redan högavlönade tjänstemän inom banker och storföretag tar för sig, utan att egentligen göra skäl för sina löner. När det gäller banker och finansinstitut menar han att ingen annan svensk företagsbransch befolkas av så sällsynt snikna individer som finansindustrin. Det avspeglar sig bland annat i den uppblåsta löneersättning på bankernas mäkleri – och analysavdelningar. Redan före de väl tilltagna bonustillskotten handlar det ofta om miljonersättningar.

Här finns SEB, som i början av året hade reserverat 1,5 miljarder i bonus. Det var mer än den förväntade vinsten för 2009. Det klena resultatet berodde på att banken i likhet med Swedbank lånat ut långt fler miljarder till folk i Baltikum, som tyvärr saknade förmåga att betala tillbaka (detta besvärande faktum gjorde att SEB senare beslöt sig för att senare dra ner bonusarna till hälften.

Här finns också Nordea, som vid samma tidpunkt hade avstått uppåt 3 miljarder i bonuspott, trots sjunkande vinst. Det tycks ha blivit en tradition i den delstatliga bankjätten. Sedan 2006 har bonuspotten ökat med 47 procent, medan vinsten har backat omkring 27 procent under samma period. Nordea tillhör också en av de stora förlorarna i Baltikum..

De sanslösa ersättningarna får naturligtvis en extra dimension genom att det var dessa tre banker, med dåvarande statliga Nordbanken i spetsen som fick mest stöd under den förra bankkrisen 1987 – 1993. Ett massivt stöd från företagare och staten som ingen av storbankerna har betalat tillbaka.

Annika Falkengren som är VD på SEB har därefter profilerat sig som en av näringslivets verkliga lönefantomer, skriver Bengt Ericson. Detta visade hon tydligt redan under sitt första år som bankchef år 2006. Då erhöll hon omkring 10 miljoner från banken, men deklarerade en inkomst på 13, 1 miljoner kronor. Mellanskillnaden utgjordes av vinster och optioner till ledningen.

År 2007 trillade in hela 24,5 miljoner kronor till Falkengren. Av detta belopp bestod 7 miljoner kronor i fast lön, 4 miljoner i rörlig lön, 1 miljon i övriga förmåner och resten åter igen, av vinster för ett tidigare mycket omfattande bonusprogram för SEB-toppen.

Den globala bankkrisen började sprida sig redan år 2007 och kulminerade år 2008. Innan året var över hade SEB:s aktiekurs sjunkit med mer än 60 procent på grund av SEB:s vårdslösa kreditgivning i Baltikum. Banken befann sig åter i gungning i början av 2009 och blev tvungen att utlysa en nyemission på 15 miljarder kronor.

Sedan fick krisbankerna bråttom att minska sina risker för att kunna möta galopperande kreditförluster, speciellt i Baltikum. Den notan fick ännu en gång svenska företagare vara med att betala. Enligt en granskning av Finansinspektionen valde SEB och Swedbank under krisens akuta skede att höja sina marginaler på utlåning i första hand till företagskunder. Det var knappast vad regeringen hade avsett med de massiva flöden av billiga pengar, som åter pumpades in i bankerna för att hålla några av de svenska ”värstingbankerna” över ytan.

Vad är det då för fel bankerna gör ? Svaret som orsakade den hemmagjorda svenska bankkrisen 1987 – 1993 och denna globala bankkrisen är undermålig kreditgivning. Valet av kunder för storbankerna är extremt viktigt eftersom lånet måste betalas tillbaka.

När bankledningar som tidigare betraktats som strategiska tvingas erkänna att de inte beaktat eller missbedömt låntagarnas återbetalningsförmåga, blir det svårt att förklara varför de erhållit prestationsrelaterade ersättningar för den verksamhet som för de svenska bankernas del lett fram till en ”hemmagjord” och en global bankkris, utan att någon banktjänsteman ställts till svars för den stora skada de orsaker både allmänheten och skötsamma företag.

Sverige har förändrats. Den utvecklingen går inte att vrida tillbaka. Den egna industriella plattformen har redan börjat erodera. Många affärsmässiga misstag har gjort när Sverige sålt ut sina viktigaste industriföretag till utlandet.

Statistiken hur det har gått för Sverige är närmaste chockerande. Fler än 2 miljoner svenskar har enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) inte längre några finansiella tillgångar, medan knappt en miljon har ett litet sparkapital på högst 9.000 kronor. Ytterligare en dryg miljon
har ett privat sparande i intervallet 10 -24.000 kronor. Det betyder att 4,1 miljoner svenskar, nästan halva befolkning, saknar ett reellt, personligt skyddsnät. Det är resultatet av en mångårig och framgångsrik, socialisering av folks löneinkomster.

Tacka för att människor grips av panik när de ser hur bankerna profiterar på allmänheten och företag så att den allmänna ekonomin kärvar. Den tidigare förda politiken har nämligen gjort att genomsnittssvensken är fattigast i västvärlden, mätt i termer av egna pengar.

De svenska oligopolbankernas vårdslösa kreditgivning och den hårda beskattningen av svenska folket, är bekymmersam ur ett internationellt konkurrensperspektiv. Av staten beroende medborgare, blir försiktiga människor, som inte vågar ta några större risker. Kanske kan det förklara varför Sverige tillhör EU:s bottenkategori, när det gäller andelen egna företagare i befolkningen. Detta på grund av risken för att misslyckas – och för att det kräver eget startkapital.

När bankerna själva misslyckas svarar ju staten för de generösa villkor för bankerna, som sedan allmänheten och företagen på olika sätt får betala till bankerna. Medan skötsamma företagare som tvingas i konkurs av bankerna, blir skuldsatta för resten av livet, när bankerna lägger beslag på alla tillgångar och låter kunderna behålla skulderna.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Informera en kollega:

Bankrättsföreningen


Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida