|
[Hemsida]
[Brf-direkt] [Skicka
vykort] [Tipsa ditt nätverk]
Konsten att levandegöra
ett drama
Av Mats Lönnerblad - Bankrättsföreningen
- 14 sept. 2009
”Utan Bergman vore jag en annan”. Så
sammanfattar den mångsidige filmkritikern, författaren, producenten och
regissören Jörn Donner sin femtioåriga nära vänskap med film – och
teaterregissören Ingmar Bergman i boken: Ingmar Bergman: PM (Ekerlids
förlag, 2009)
Bokens titel: Ingmar Bergman: PM
Författare: Jörn Donner
Förlag: Ekerlids 2009
Jörn Donner är en skrivande människa. Förutom alla de böcker och
några filmer som han regisserat och producerat, har han arbetat som
journalist med ett otal reportage, analyser och kolumner bakom sig. Under
en period var han DN:s filmkritiker och som sådan kom han förstås i
nära kontakt med Ingmar Bergman.
Jörn Donner var dessutom den som producerade Ingmar Bergmans storfilm
Fanny och Alexander. Producentrollen gav honom en Oscar. Donner och
Bergmans liv löper ibland parallellt. Boken han skrivit om Ingmar Bergman
är tillhör en av de bästa och mest personliga av de böcker jag
hittills läst om Bergman.
Det räcker inte med att vara begåvad, flitig och noggrann. Man måste ha
tur också. Bergman hade turen att börja sin filmkarriär vid en tidpunkt
de det på grund av andra världskriget uppdämda behov av film var stort.
Hans ofta dokumenterade passion och viljestyrka skulle ha varit förgäves
om han inte i tidig ålder både blivit teaterchef och fått tillfälle
att göra mycket film, menar Jörn Donner.
Åren 1945 – 49 producerades det i Sverige ett rekordartat antal filmer
årligen, som mest 44 (1947) Vissa år förekom tre filmer på
repertoaren, skrivna och regisserade av Bergman. Det var en serie lyckliga
omständigheter som gjorde att Bergmans ”träd” var starkare, mera
vitalt än många andras. ”Trädet” var envist, uthålligt och
fantasibegåvat.
Bergman var inte – och skulle aldrig bli specialist på ideologi och
politik – skriver Donner. I likhet med många andra begåvade
konstnärer var han specialist på sig själv. Han bedrev detta intresse
med stor energi och framgång.
Under de första 10 åren av hans verksamhet som filmskapare, fram till
Sommarnattens leende, förekom det ibland sociala problem i hans filmer.
Gycklarnas afton, den bästa av dessa filmer, handlar om en luspank
tivoliägare. Men från andra hälften av 50-talet fram till slutet är
det aldrig tal om pengar eller politik i Ingmar Bergmans många filmer.
På några undantag när. Den gamle Isak Borg i filmen Smultronstället
har lånat pengar åt sin son, vilket skapar ett beroendeförhållande.
TV-filmen Scener ur ett äktenskap handlar också om pengar och allt som
har med det äktenskapliga samlivet att göra. TV—filmen Saraband som
producerades långt senare, med samma huvudpersoner som föregångaren,
berättar att den manlige huvudpersonen blivit rik. Det blev Ingmar
Bergman också med tiden.
Ingmar Bergman gjorde film på det han visste något om och med en
fantasifull utsmyckning av egna bilder och minnen vad som hände i Sverige
och världen. Svenskheten fanns inom honom på ett annat sätt. Det
neutrala Sverige som åskådare till vad som hände i övriga världen.
Han skådade efterkrigs- Europa i tågfönstren i filmen Törst,
pansarvagnarna i Tystnaden och inbördeskrig i Skammen.
Bergmans filmer speglar skillnaden mellan psykiskt och fysiskt
berättande. Hans bästa filmer var inte spännande på grund av yttre
händelser, som oftast när det gäller den amerikanska filmen .Det finns
många drömmar och mardrömmar i Bergmans filmer. De realiteter han
skildrar är omskrivningar av vad han själv upplevt.
Att denna omskrivning är hans egen och unik bevisas även av hans
personliga umgänge med andras stoff såsom i Sommaren med Monica och
Jungfrukällan som är Bergmanfilmer, inte Fogelström och Isaksson-
filmer. Men efter Jungfrukällan gjorde inte Bergman film på främmande
material, frånsätt filmatiseringen av Mozarts opera Trollflöjten
Vad som småningom fick Bergman att bli ”Den ende” (till förfång
för andra, enligt de avundsjuka) var det faktum att han för det mesta
själv skrev manuskripten och regisserade sina filmer, att de rätt
sällan byggde på främmande material och att produktiviteten (film och
teater) var överväldigande.
Ingmar Bergman infördes så småningom i ett Pantheon av bestående
storheter inom filmen, som befolkades av andra stora filmregissörer som
Kurosawa, Antonioni, Fellini och några till. Men enligt Jörn Donner blev
Bergman ”evergreen” eftersom han i likhet med ett mycket litet fåtal
regissörer ständigt återkom, ständigt förnyade sig. Vad han än
gjorde var det präglat av hans personlighet.
Att tillfälligheter hade styrt vissa vägval hos Bergman visste han. Det
fanns andra öar och stränder att tillgå för filmen Såsom i en spegel
än Fåröstranden, men detta möte blev nästan livsavgörande för
Bergman. Han tyckte sig ha kommit hem när han filmade på Fårö och
bosatte sig snart där.
Trots alla sina äktenskap och trassliga privatliv med 9 barn lyckades
Ingmar Bergman ha en fortsatt god kontakt med de flesta av sina fruar och
älskarinnor. Den verkligt stora motgången verkar vara när
Skattemyndigheten slog till mot Bergman och hans bolag Cinematograph och
Ingmar Bergman hämtades av polisen den 30 januari 1976, mitt under
pågående repetition av Strindbergs ”Dödsdansen” på Dramaten i
Stockholm.
Ingmar Bergman är var skriven på Fårö men hyrde också bostad i
Stockholm för sina arbetsperioder där. Vilken frestelse måste det inte
ha varit för den nitiska svenska Skattemyndigheten att försöka komma
åt Bergman, den mest berömda av alla svenskar ! Vilken njutning låg det
inte i att hämta Bergman för förhör, när världspressen får vänta i
månader för att träffa honom ! Vilket infall var det inte att ålägga
reseförbud för en man som dagligen repeterar Strindberg på Dramaten.
Så småningom – men det gick flera år – blev Bergman frikänd från
alla misstankar om skattebrott.
Bergman hade samma egenskap som August Strindberg som han beundrade. Han
kunde leva dramat och sedan skriva ned det. Bergman beundrade också
Strindberg för ”hans totala hämningslöshet, att förvandla,
transportera och färglägga sina upplevelser. Så gjorde Bergman också.
Jörn Donners erfarenhet säger honom att det inte fanns någon i Sverige
som arbetade med samma professionalism som Bergman. Han låter sig inte
fångas i en enkel formel.
Själv menar Donner att Nattvardsgästerna, med sitt porträtt av Bergmans
alter ego, prästen utan publik, utan kärlek, står sig längst. Denna
präst var ensam, liksom Bergman – trots alla sina förhållanden –
också var det. Men ensamhet präglade också tivoliägaren i Gycklarnas
afton.
Som författare och regissör sysslade Bergman inte med fältstudier i den
sociala verkligheten, men hans förtrogenhet med människors väl och ve
var fenomenal och baserad på en stor människokunskap han förvärvat
genom film och teater. I Sverige har vi under det senaste århundradet
sett Europa och världen från en skyddad läktarplats. Desto märkligare
att Bergman lyckats med konststycket göra denna skyddade plats
åskådlig, genom att på ett förfinat sätt tolka svenskarnas
själsrörelser i ord och bild.
Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
|
