|
[Hemsida]
[Brf-direkt] [Skicka
vykort] [Tipsa ditt nätverk]
"Ingenting är
nytt under solen"
Av Mats Lönnerblad - Bankrättsföreningen
- 21 mars 2009
Ingenting är heller så nytt att det inte redan hänt. Bankkrisen till
exempel, har gjort Benckerts testamente (Bokförlaget T Fischer & Co,
1993) som gavs ut under slutet av den förra ”hemmagjorda” svenska
bankkrisen 1987 – 1993 rykande aktuell, när vi befinner oss mitt i en
ännu större global bankkris som ännu ingen vet hur den kommer att
sluta.
Bokens titel: Benckerts testamente
Författare: Robert Benckert
Förlag: Bokförlaget Fischer & Co, 1993
Robert Benckert, som hade tidigare varit chef för bankbyrån i
finansdepartementet sedan 1888, hade under sin ämbetstid satt fart på
offentliga banktillsynen i Sverige. 1906 omvandlade han Bankinspektionen
– som under den förra bankkrisen bytte namn till Finansinspektionen –
till ett centralt ämbetsverk med förstärkta personalresurser.
Detta verk ledde han från början med kraft och duglighet. Han ingrep
när helst det behövdes mot de stora missförhållanden som rådde inom
det svenska bankväsendet i slutet av 1880-talet och i början av
1900-talet. Benckert tog många nödvändiga initiativ till reformer och
åtgärder för att främja det bankväsendets sundhet och
utvecklingskraft.
Som Sveriges förste bankinspektör betraktade Robert Benckert själv de
anteckningar han gjorde under sin tid som chef för den nyinrättade
myndigheten som hemliga handlingar. De låstes in i den dåvarande
Bankinspektionens valv och fick bara studeras av en trängre krets
bestående av Benckerts efterträdare och andra betrodda.
Man förstår lätt varför, då man tar del av bankinspektörens mustigt
oförblommerade karaktäristiker av personer som på ett eller annat sätt
förtjänade hans stora missaktning. Han kunde lätt ha fått en stämning
för förtal på halsen. Om en bankdirektör konstaterar Benckert att han
var ”indolent, äventyrlig och opålitlig figur” som förde sin bank
mot fördärvet.
En annan bankdirektör beskrev Benckert som en man ”med svag ekonomi,
svagt förstånd och svaga rättsbegrepp”. En beskrivning som skulle
passa bra in på många bankdirektörer både under den förra svenska
bankkrisen och den globala kris vi nu upplever. När man läser hans bok
ser man att Benckert inte var en man som värjde sig för sanningen. Han
skrev rakt på sak och förde sina anteckningar med en känsla för det
drastiska och det målande. Det ger hans ”testamente” läsvärde
långt utanför den lilla skara av efterträdare som han i första hand
riktade sig till.
Själv har jag skrivit sju böcker som handlar bland annat bankerna och
bankkrisen. Den senaste om den nuvarande globala bankkrisen, med titeln:
Finansfrossa (2008). Därför läser jag nog Benckerts testamente med
andra ögon än de flesta.
Det är lätt att dela Robert Benckerts bestämda uppfattning om att
bankerna måste ha en ordentlig övervakning. Det har man inte haft under
det senaste halvseklet, vare sig Sverige eller i övriga världen. Det är
det som orsakat dagens katastrofala situation inom bankvärlden.
Den fråga som jag också ställer mig är om man inte i framtiden också
måste tillåta stora banker att gå under. Med tanke på spararnas pengar
som måste skyddas borde man nog dessutom kräva att bankerna själva
svarar för att garantera en del av spararnas pengar upp till en viss
nivå, och att företagen skyddas mot bankerna när det blir bankkris.
Till skillnad mot 30-talets stora bankkris och depression, betraktas i dag
vissa institutioner som alltför stora och viktiga för att gå under,
vilket visar sig kosta oerhört mycket pengar i form av statligt stöd.
Redan känslan hos de svenska bankerna att de har haft ett slags implicit
statlig garanti har fått dem att ta onödiga risker.
Det är uppenbart att problemen vi har inom den globala banksektorn är
extremt stora.
Storbankerna själva uppfattar sig
som alltför för stora och viktiga för att gå under, trots att bankerna
egentligen lyder under samma konkursregler som andra företag.
Vi måste därför se till att resten av det finansiella systemet
fungerar, så bra att skattebetalarna slipper rädda bankerna i
fortsättningen, eftersom dessa enorma räddningsaktioner – som sker på
företagens och skattebetalarnas bekostnad – nedmonterar delar av
principerna för hela det kapitalistiska systemet.
Det har redan visat sig att de amerikanska bankerna kommer att behöva
tillförsel av mycket mer nytt kapital än de 750 miljarder dollar som
staten skjutit till. Stabiliseringen av det finansiella systemet är
nyckeln för att återfå balansen i den globala ekonomin. För att de
skall kunna ske krävs väldigt stora mängder kapital, både från staten
och den privata sektorn.
Den 18 mars 2009 beslöt den amerikanska centralbanken Federal Reserve att
köpa amerikanska statsobligationer för 300 miljarder dollar motsvarande
2.400 miljarder svenska kronor. På grund av den självförvållade
bankkrisen i Amerika, har USA nu tvingats starta sedelpressarna för att
få fart på ekonomin igen, vilket kan resultera i samma superinflation
som i Tyskland under 30-talet. .
Den amerikanske finansministern Tim Geithner tvingas därför att sälja
statsobligationer för att finansiera underskottet i sin federala budget.
Men han behöver inte vara rädd för den ökade upplåningen ska pressa
upp räntorna i USA, eftersom centralbankschefen Ben Bernanke lovat köpa
upp obligationerna och betalar med nytryckta pengar, vilket brukar vara
ett säkert sätt att skapa hyperinflation.
Hur fort det går, när banken missköter sig så att pengarna
försvinner, visar nyemissionen i Swedbank, där sparbanksstiftelserna var
med och garanterade en del av emissionen på totalt 12,4 miljarder kronor.
På bara några månader var hela sparbankssitftelserna egna kapital
bortsopat.
Samma sak skedde i Nordbanken under den förra bankkrisen. Under hösten
1991 fick staten som huvudägare till Nordbanken garantera en nyemission
på 5,2 miljarder kronor, trots att banken var konkursmässig redan den 1
februari 1990. Redan ett halvår efter nyemissionen, under våren 1992,
stod det dock klart att man felinformerat regeringen om bankens verkliga
kapitalbehov. Riksdagens tvingades bemyndiga regeringen inom en ram på 20
miljarder kronor, omstrukturera banken, vilket snart visade sig inte
heller räcka.
Eftersom de svenska bankerna under två bankkrisen, struntat i att följa
reglerna om bankernas obligatoriska kapitaltäckningsgrad, behövs nya
striktare regler och ökade befogenheter hos Finansinspektionen och våra
myndigheter för att stävja bankernas uppenbara maktmissbruk. Vi behöver
en bankinspektör av Robert Benckerts kaliber för att försöka
förhindra att stora institutioner som bankerna hamnar i så stora
svårigheter att de åter behöver räddas.
I dag ligger hela det internationella bankväsendet på intensiven, efter
den stora finansinfarkten hösten 2008. Efter flera kapitalinjektioner i
både USA och Europa är frågan är fortfarande helt öppen, om patienten
kommer att överleva.
Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
|
