|
[Hemsida]
[Brf-direkt] [Skicka
vykort] [Tipsa ditt nätverk]
Vem var John Maynard
Keynes?
Av Johan Hultman - Bankrättsföreningen
- 8 mars 2009
John Maynard Keynes (1882 – 1946) är
en av de mest inflytelserika ekonomerna i vår tid. Han var knuten till
Cambridge University och tillhörde Bloomsburygruppens konstnärer och
intellektuella. Med sin General Theory of Employment, Interest and Money
(1936) grundlade han den moderna makroekonomiska teorin.
Bokens titel: John
Maynard Keynes
Författare: Lars Pålsson Syll
Förlag: SNS Förlag, 2007
Keynes delade också i
grunden Bloomsburygruppens pacifistiska och liberala övertygelse att
staten inte kunde ha rätt att tvinga människor att strida mot varandra.
Han var övertygad om att de flesta krig är orättfärdiga och att när
det ändå blir krig, är vi skyldiga att bidra med kraftiga
ansträngningar, för att få till stånd kompromissfred
Keynes visade bland annat på hur 1930-talets stora arbetslöshet och
depression utlösts av bristande efterfrågan. Han pekade också på hur
ökade statsutgifter och sänkta räntor kunde bidra till att lösa
problemen. I dag, i en värld som för närvarande är präglad av den
globala bankkrisen och en svidande lågkonjunktur, är hans teori minst
lika aktuell som de den först presenterades för mer än 70 år sedan.
För dem som vill lära känna John Maynard Keynes lite bättre så vill
jag starkt rekommendera Lars Pålssons Sylls synnerligen lättlästa och
välskrivna biografi om honom ( SNS Förlag, 2007 ) Om han levat i dag,
säkert skulle kunnat hjälpa till att skapa ordning i den gigantiska
globala bankkris och ekonomiska kaos, där vi nu befinner oss.
År 1925 gifte sig Keynes – trots sin, som Keynesbiografen Robert
Skidelsky påpekar ”i grunden homosexuella läggning” – med den
ryska ballerinan Lydia Lopokova (1892-1981). De hade träffats för
första gången 1918 och Keynes började uppvakta henna 1921.
Lydias och Keynes giftemål, var inte som man kanske skulle kunna tro, ett
konvenansparti. Deras kärlek för varandra var djup och livslång.
I pamfletten The Economic Consequenses of Mr Churchill (1925) fortsatte
Keynes också sitt långvariga korståg mot guldmyntsfoten – denna som
han hävdade ”barbariska kvarleva” – och hävdade att ett
återinförande av guldmyntsfoten – en politik som även den svenska
regeringen på den tiden förespråkade – inte skulle ge den önskade
prisstabiliteten som erfordrades, eftersom den tvingade de nationella
valutorna att anpassa sig till det fluktuerande guldpriset.
Även om Keynes i princip förespråkade fri konkurrens och ett liberalt
marknadssystem, såg han också behovet av omfattande statliga
interventioner för att stabilisera ekonomin, när så var nödvändigt.
Detta kommer väl till uttryck i hans The End of Laissez – faire ( 1926)
Samhällsekonomin och välfärdens utveckling var alldeles för viktig
för att lämnas åt laissez – faire. Om samhällets värdeskapande
förmåga brister, om planerade investeringar uteblir och arbetslösheten
breder ut sig, kan man inte bara luta sig tillbaka och säga att
marknadskrafterna ordnar allt till det bästa.
Men till skillnad mot Marx ville Keynes rädda kapitalismen, inte begrava
den. Även om kapitalismen enligt honom är det bästa tillgängliga
systemet, är det inte doktor Pangloss lyckorike. Keynes uppfattning är
nog att den blandekonomi, som vi i dag har i många länder är en
medelväg, och det enda rimliga alternativet för en liberalism som vill
följa med tiden och samhällets nya förutsättningar
Keynes uppfattade hela samhället som summan av sina individer. Individen
skall i sin hushållsbudget inte leva över sina tillgångar. Likadant är
det för staten, som har att se till att statsbudgeten är väl
balanserad. De stora underskott som många länder i världen dras med i
dag, betraktade han som mycket osunt. På samma sätt gäller för
relationen till utlandet. Bytesbalansen får inte visa underskott.
Keynes kunde inte dela uppfattningen, att den enda vägen till minskad
arbetslöshet låg i sänkta löner, arbetslöshetsstöd och
statsutgifter. Keynes såg det stora behovet att utveckla en ny teori som
bröt mot dåtidens etablerade sanning. Det var i General Theory som han
presenterar sitt alternativ.
Ökade myndigheterna penningutbudet i en ekonomisk kris var tanken, som
tillämpas ännu under den kris där vi nu befinner oss, att räntan
skulle falla. Om inte inkomsterna steg skulle folk bara öka sina
kontantinnehav och ekonomin skulle hamna i en likviditetsfälla.
Vad värre är – när likviditetsfällan slår igen under en kris –
hjälper det inte bara med att sänka räntan. Även penningpolitiken
skulle resultera i sänkt ränta skulle affärsvärldens pessimistiska
förväntningar inför framtiden neutralisera dess effekter. Skall man ta
sig ur en ekonomisk kris krävs effektivare och vassare instrument.
Det räcker inte heller bara med att använda modeller för att ta sig ur
en sådan kris där vi nu befinner oss – det måste vara för
ändamålet och sammanhangen relevanta modeller – som först under denna
globala bankkris börjar tillämpas i Sverige, som när regeringen nu
tvingas garantera storbankernas alla skulder. Annars skulle Sverige dras
ner i en ännu djupare kris, helt i onödan.
Samma sak gäller företagarnas möjligheter att få lån som är helt
avgörande för den fortsatta ekonomiska utvecklingen i vårt land. Min
uppfattning är att regeringen också måste agera nu när det gäller att
garantera de skötsamma företagens kreditförsörjning. Annars kommer
fler svenska företag gå i konkurs än under den förra bankkrisen 1987
– 1993, när så många som 60.000 livskraftiga företag fick sina
krediter uppsagda av de bankrutta svenska bankerna helt i onödan och
400.000 människor kastades ut i arbetslöshet.
Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
|
